Löpning • Träning • 50 inlägg • 3740 visningar •

Vilken lopp-distans tycker ni är värst

Anonymiserad
2006 • Alingsås
#1
•
31 december 2023 - 06:29
1 Gilla
Vi har ju alla en hatad distans vi ändå kör ibland på tävlingar.

För mig är det halva marathondistansen. För långt för att ösa på fullt som med 10K och för kort för att stundom ta det lugnt som med Marathon. Jo, jag jojo-löper alltid när jag får mina bästa tider på Marathon. Men gillar att träna 20-25K i ömsom lugn takt och ibland pressa på.

5K har jag aldrig provat. Däremot Ultra +50K med blandad personlig framgång. +1500 hm trail har jag aldrig provat så ingen åsikt där.
< < < 1 2 3 > > >
Johan Kling
1984 • Stockholm
#21
•
2 januari 2024 kl 11:01 Redigerad 2 januari 2024 kl 11:01
Gilla
mentalt har 100 miles varit värst av de jag provat. "är det verkligen så roligt så att det är värt att vara ett vrak, helst ta semester, för det här?" är en tanke iaf jag hade lite svårt att brottas med. så där nånstans nådde jag nån sorts gräns för vad det var värt för min del just nu - men 1 lopp är ju bara 1 lopp å andra sidan.

5km har jag annars svårt för - tycker inte om känslan i hjärta/lungor. 10km är också jättejobbigt men 5km är tillräckligt länge och ännu värre känsla. Kortare har jag aldrig provat direkt men har vanligtvis svårare för när det är jobbigt länge i hjärta/lungor än för mjölksyra.
Kalle Dannestam
1980 • Staffanstorp
#22
•
2 januari 2024 kl 15:10
4 Gilla
Själv velar jag mellan 3000m och 5000m. Även om medeldistans (800/1500) plöjer syra så att det svartnar är det ändå över relativt snabbt. 3000 är snudd på jobbigt från start men 5000 "vinner" som jävligast distans för min del. Där ligger störst del av loppet, i förhållande till andra distanser, inom spektrat "snälla, låt det ta slut snart..".
Johan Hedlund
1972 • Borlänge
#23
•
2 januari 2024 kl 16:09
3 Gilla
Sett till flera beskrivningar av ffa 3 och 5k har jag nog inte utmanat mig själv tillräckligt på de distanserna hahaha
Ska ha det i åtanke nästa gång jag står på startlinjen!
Johan Veinfors
1982 • Mariannelund
#24
•
2 januari 2024 kl 17:38
2 Gilla
Maraton.

Lång träningsperiod där jag får försaka familjen för att hinna med all träning

Sedan 20-30 km med kontrollerad lätt löpning. Efterföljt av väggen. Pulsen upp i zon 4-5 och då är det 10-15 km kvar. Kämpa sig i mål på en dålig tid eller ge upp.

Sedan må pyton några dagar och troligtvis inte kunna träna ordentligt på några veckor.


3/3 maraförsök för mig
Veroniqa Sjöquist
1976 • Stockholm
#25
•
2 januari 2024 kl 19:21
1 Gilla
Alla där man måste springa så att man blir flåsig. Det ska vara mysjoggtempo och gåbackar, annars är det ointressant!
Jonathan Åkesson
1989 • Göteborg
#26
•
2 januari 2024 kl 19:36
1 Gilla
10km. Alltid brutalt jobbigt att ligga på så hög puls såpass länge. Ju längre lopp desto behagligare tycker jag. 5km är lättare än 10km då det inte blir under lika lång tid man "maxar"
Anonymiserad
2006 • Alingsås
#27
•
2 januari 2024 kl 20:21 Redigerad 2 januari 2024 kl 20:21
1 Gilla
Alla som avskyr 10K. Bara sätta sig i soffan med varm choklad och njuta i 50 minuter av att man inte är med: https://youtu.be/rCuF6skOPKE
Olof
1974 • Stockholm
#28
•
2 januari 2024 kl 23:28
2 Gilla
Med fel upplägg kan alla distanser vara lika vidriga.
Men min värsta upplevelse med direkt koppling till distansen hade jag på mitt första och hittills enda 800 meters lopp för 30 år sedan.
Karin1979
1979 • Oskarshamn
#29
•
7 januari 2024 kl 21:12
2 Gilla
10k, eller kanske 5k. Den allra värsta tävlingsupplevelsen är dock 700 meter uppförsbacke under en stafett…
Åsa Eklöv
1972 • Trångsund
#30
•
7 januari 2024 kl 22:11 Redigerad 7 januari 2024 kl 22:12
5 Gilla
Mitt i särklass värsta och svåraste lopp är utan tvekan PRT12 tim med start kl 21 på kvällen. Tänkte, baserat på mitt resultat på ultravasan90, att jag borde komma en 10 mil utan problem. Men oj oj oj vad jag underskattade svårigheten att springa på natten. Jag vet ju att jag är världens mest kvällströtta människa men ändå fattade jag inte hur vansinnigt svårt det skulle bli. Jag var seriöst rädd att jag skulle somna i den obefintliga farten och jag vågade inte stanna för då skulle jag aldrig orka resa mig. Huvaligen, jag börjar nästan hyperventilera bara jag tänker på elendet.
Torbjörn Westman
1961 • Oskarshamn
#31
•
7 januari 2024 kl 22:15
Gilla
Fägatan på Öland? Fast jag har för mig att den är ännu längre, i alla fall som jag minns den...
Anonymiserad
2006 • Alingsås
#32
•
8 januari 2024 kl 05:45
Gilla
240 meter enligt Garmin: https://connect.garmin.com/modern/course/244148612
Torbjörn Westman
1961 • Oskarshamn
#33
•
8 januari 2024 kl 09:30
Gilla
Det där är en annan Fägata, John.
Emil
1987 • Luleå
#34
•
8 januari 2024 kl 09:47
Gilla
Kan det verkligen vara så?

Intressant tråd. Jag har enbart sprungit 10 km. Hög puls från början och började trycka på ordentligt efter 7 km. Slutspurt in i målet. Helt slut men en bra känsla efteråt.

Sprang knappt en halvmara igår på löpbandet. Jag sprang inte så snabbt och tog inte ut mig men den längden gör det psykiskt jobbigt på ett annat sätt. Längre tid att göra bort sig på, längre tid att magen ska strejka, man ska få skador, behöva gå på toa med mer? Nu kan löpbandet vara en stor bov i frågan. Men jag ifrågasatte mitt val att satsa på halvmara efter träningen igår.
Peter P
1965 • Kungsholmen
#35
•
8 januari 2024 kl 10:47
3 Gilla
Min erfarenhet är att halvmaran är idealet (för mig) då jag är optimalt tränad för alla distanser. 5-10k innebär så hög intensitet att det är ett lidande i 80% av tiden. På halvmaran kan jag inte ligga så högt i intensitet att det blir ett lidande och det är inte så långt att benen helt tar slut som de kan göra på maran.
Min upplevelse av halvmaran, då jag är bra tränad för den distansen, är mest euforisk. Maran kan börja så men den innebär nästan alltid en mer tung avslutning som förstör nöjet lite.
Marcus
1991 • Norrköping
#36
•
8 januari 2024 kl 13:40
1 Gilla
Det som skulle ge mig absolut mest ångest vore nog 800 eller 1500 m. Känns spontant som en fruktansvärd kompromiss av att springa jävligt snabbt samtidigt som det inte är över på en blinkning. Skulle aldrig få för mig att självmant testa min förmåga på de distanserna.

Jag har ingen ångest inför ett 24h men den tävlingsformen ska väl nämnas här. Den har hittills alltid känts bra på förhand men utvecklat sig till ett helvete under loppets gång. Det finns något så avgrundsdjupt deprimerande med att man kan ha tagit så jävla långt, det börjar krångla och så har man vad som känns som en evighet kvar.
Kalle Kula
Svealand
#37
•
8 januari 2024 kl 14:37
1 Gilla
Jag tycker de längsta distanserna är värst. Särskilt de som jag aldrig testat ännu. De andra vet man ju att man kan ta sig igenom på det ena eller det andra sättet.
Peter P
1965 • Kungsholmen
#38
•
8 januari 2024 kl 15:38
Gilla
Jag tänkte nog att premissen var att vara någorlunda optimalt tränad för distansen och pressa sig max. Får man fisjogga sig genom loppet är väl 800 m en baggis för alla och t.o.m en mara skulle jag klara utan nämnvärd ansträngning.
Kalle Kula
Svealand
#39
•
8 januari 2024 kl 16:00
1 Gilla
Jag kanske tog ut svängarna lite väl mycket där, v.g. trådskaparens premisser, men det bjuder jag på. :)
Mikael S
1960 • Sundbyberg
#40
•
8 januari 2024 kl 22:15
1 Gilla
När jag var ung bodde jag ett år i USA och var med i skolans track team, och sprang 800 m, det var sjukt jobbigt, men dock en ganska kort plåga, drygt två minuter. Ingen pulsklocka på den tiden, hade varit kul att veta vad maxpuls var då som vältränad 18-åring.

När jag i mogen ålder började springa på allvar igen tycker jag nog 5K var värst, pga så hög intensitet. Milen (som jag gjorde på 45-50) var ok, halvmaran var den bästa distansen, en ren njutning att springa, maran (som jag bara gjorde två gånger), var outsägligt lång.
Vet inte om pulsen på 5K eller musklerna/lederna på 42K var jävligast, men jävligt var det ;)
Halvmara ftw.
< < < 1 2 3 > > >
Endast registrerade medlemmar kan posta inlägg till forumet. Registrera dig här eller logga in ovan.