11 april 2020 kl 19:58
Redigerad 11 april 2020 kl 20:00
Räknar mig själv som nördig halvnybörjare, har egentligen sprungit sen våren -16 med bara ett längre avbrott, formen och motivationen har varierat mycket under tiden, men har egentligen aldrig tänkt tanken att sluta springa helt utan alltid sett det som pauser.
Att den där grund-löparmotivationen alltid finns kvar tror jag är för att jag har en bild i huvudet från så grymt härliga rundor, att få uppleva liknande igen, framförallt upplevelsepass på sommaren när jag vill ha ursäkter att vara ute så snart solen är (eller knappt är) framme.
När man t ex varit ute på en längre trail-upptäcktsrunda på en vandringsled i mysig men utmanande natur, fått den där kicken av att känna sig stark och löpadrenalin även om det så bara är en av massor med kilometer, härligt väder, härlig natur, gärna lite äventyrskänsla när man tar sig an teknisk terräng eller ska försöka hitta, och gärna så pass långt att man är riktigt mör och nöjd sen, men att man ändå i det läget är så pass träningsvan att man vet att man inte kommer ta skada av det.
Den bilden är det som får mig att vilja vara i bra nog skick och kondis under säsongen det är som härligast, dvs sommaren i mitt fall. Ju bättre skick och kondis man kan hålla sig i resten av året, desto större chans att kunna vara ute mycket och länge när det är som härligast att vara ute.
Sen kan motivationen ändå vara svår, får just nu t ex ofta dippar för att det känns tufft efter tappad kondis och onödiga kilon mot löparvikten. För vissa funkar det att köra självdisciplin och ändå följa sin träningsplan, det gör det INTE för mig. Men om den där djupare förankrade motivationen ändå finns där så försöker man i alla fall själv hitta sätt att motivera sig för stunden. Kanske det som är skillnaden mellan någon som verkligen är löpare i hjärtat mot någon som inte är det? (eller ännu i alla fall) Att man har hittat något sånt mål som är förankrat ända in i själen.