Stockholm Marathon

Pers igen!

Ja jösses. Under veckan har man slitits mellan hopp och förtvivlan när väderprognoserna växlat mellan halvklart och 20 grader eller 4 grader, spöregn och nordvästlig kuling. Dessvärre blev det senare alternativet det som gick segrande ur striden, även om det inte blev allra värsta ösregnet..

Efter de vanliga tävlingsmorgonrutinerna, inklusive grötfrukost och "var fanken har jag lagt pulsbandet/regnstället/gundekalsongerna/regnsäkert fodral till iPhonen", för att inte tala om "vad tusan ska man ha på sig egentligen i det här vädret", fick jag skjuts till pendeln för vidare transport in till Stadion. Som vanligt såg man de första maratonlöparna redan i Bålsta, och sen fyllde det på efter hand. Tunnelbanan var ett hav av blåa klädinlämningspåsar med vidhängande löpare.

På Östermalms IP stod Marcus Ö och väntade vid den överenskomna mötesplatsen, och snart dök även Robban och Peter upp. Efter det vanliga snacket om dagsform, måltid och framför allt vädret lämnade vi in våra påsar i förvaringen. Min inlämningsfålla var längst bort och jag lyckades tappa bort de andra, men hittade strax Robban och Peter som värmde upp på vägen precis utanför planen. Jag hakade på och vi tog en kort sväng upp mot skogen där vi kunde slå en sista sjua innan start.

Med drygt tio minuter kvar till start tog vi oss till startfållorna, Peter och jag i startgrupp D och Robban i grupp C. Vi kom överens om att Robban skulle vänta in oss innan startmattan så skulle vi göra sällskap i alla fall första halvmilen. Eftersom vi var sent i fållan hamnade vi förstås nästan längst bak, så det dröjde innan vi kom fram till Robban, men han väntade som avtalat så vi fick följe över startlinjen och vidare framåt.

I början kändes det riktigt lätt, som ett vanligt träningspass med med tre gubbar från IK Jogg. Vi sprang och småpratade i regnet i ett behagligt tempo på runt 5 min/km. Vid Dramaten började jag tappa lite på Robban och jag sa till Peter att jag nog skulle släppa om tempot hamnade under 5, men det var bara ett tillfälligt ryck och vi hade snart sällskap igen alla tre. Före Västerbron hade det blivit en lucka igen och här släppte jag kontakten med de andra två, även om de sen var inom synhåll åtminstone till Stadshuset. Västerbron gick lättare än befarat med tanke på den kraftiga nordvästvinden, mycket folk som bröt vinden. Vid Rålis stod jogg.se-Krister och hejade som vanligt. Alltid lika kul!

Vidare runt Centralen och upp på Torsgatan där damkören som vanligt stod och sjöng, om än decimerad till bara två medlemmar vad jag kunde se. Fortfarande kändes det bra och ganska lätt att hålla ett stabilt tempo. Nånstans runt Sturegatan började jag dock känna av vaderna mer och mer, krampen låg och lurade runt hörnet – en känsla som skulle hålla i sig ända in i mål.

In på andra varvet, som jag fick inleda med ett kort stopp för att tömma blåsan – kanske gjorde det envetna regnandet mig extra kissnödig? Sen vidare ut på Gärdet där loppets jobbigaste del kom: Lätt uppför och full motvind på Greve von Essens väg. Belöningen efter att ha kämpat där var att veta att halva loppet var gjort, och att nu skulle det bli medvind ett tag igen. Men trots medvinden kändes det riktigt trögt, antagligen hade musklerna blivit rejält nedkylda i motvinden. Även händerna var nu riktigt kalla, trots handskar, och det gick trögt att klämma på min vattenflaska när jag skulle dricka.

På Djurgårn blev det förstås motvind igen. Ja, hela vägen ända bort till Rålis låg vinden emot mer eller mindre. Bara att tugga på kilometer efter kilometer. På Strandvägen åt jag en bit powerbar, förutom den varken mat eller dryck utöver vad som fanns i min egen flaska. Jag tyckte det räckte bra med min medhavda sportdryck som jag blandat lite starkare än vanligt. Vid Dramaten blev det lite extra pepp när speakern, tack vare ihärdigt vinkande från min sida, ropade upp att "här kommer nummer 4701 från IK Jogg, ingen mindre än Erik Fries som springer sin fjärde Stockholm Marathon".

Vidare förbi Kungsan, Slottet och Slussen och in på Söder Mälarstrand igen. Här började det göra mera ont i vaderna och nu var jag säker på att krampen skulle komma. Skippade den varma buljongen som jag hade siktat in mig på för att få något värmande, jag vågade inte sakta in med risk för att inte komma igång igen. Försiktigt tassande med korta steg upp mot Västerbron där nu motvinden blev mer besvärande, kanske för att det var glesare med folk eller också blåste det helt enkelt mer. I nerförsbacken vågade jag ändå släppa på lite, och faktiskt släppte den värsta smärtan i vaderna då. Kvar var bara en molande värk som var klart hanterbar, även om jag fortfarande anade att krampen kunde slå till när som helst.

Vid Stadshuset sprang jag förbi Marcus Ö och vi fick sällskap en kort bit, även om det inte blev mycket sagt – vi var båda inne i vår egen bubbla. Redan strax efter Centralen var jag själv igen, men kom ikapp Peter i korsningen Torsgatan-Odengatan. Han verkade inte förvånad att se mig, tydligen hade han och Robban snackat om att jag nog skulle komma smygande på slutet. Robban låg mindre än hundra meter längre fram fick jag rapport om, och i nedförsbacken mot Sveavägen var jag ikapp honom. Otroligt nog kände han igen ljudet från mina fötter och vände sig om innan jag var framme. Vi som har tränat ihop i fyra år känner varann rätt bra nu!

Med 41 km-markeringen i sikte vågade jag mig på en liten fartökning, det fick bära eller brista med vaderna. Jag trodde Robban skulle haka på men han var strax på efterkälken. Runt hörnet in på Sturegatan med Stadion i fonden började det kännas att målet var riktigt nära. Jag kunde hålla en bra fart och sprang om rätt många på den sista kilometern. In på Stadions löparbanor var det ren lycka att kunna öka ytterligare ett snäpp och gå i mål med en fin spurt och samtidigt vinka åt publik och målfotografer.

Efter utdelning av plakett och vattenflaska väntade jag in Robban och Peter som bara var en minut efter, och just som vi började gå mot Östermalms IP dök även Marcus Ö upp. Rätt kul, alla vi fyra inom bara ett par minuter. Trappan ner mot fotbollsplanen var inte den pina den brukar vara, än funkade benen hyfsat. Men efter chip-avtagning och tröjutdelning fick jag grymt ont i vänstra höftböjaren, snudd på omöjligt att gå. Det blev någon sorts "funny walk" med ett stort steg med högerbenet och sen kom vänsterbenet släpande.

Och som jag frös! Så länge jag sprang var det i stort sett bara händerna som var kalla (men de var det desto mer!), men nu började jag skaka av kölden. Goodie-bagen var omöjlig att knyta upp med mina stela fingrar, jag fick be om hjälp. Efter att jag hämtat ut min påse med ombyte fick jag en kanelbulle och en kopp riktigt varmt kaffe – dagens höjdpunkt! Sen till ombytestältet där det i alla fall var något varmare, och framför allt inget regn. Ombytet tog sin tid, kall och stel som jag var. Så småningom hade jag i alla fall fått på mig torra kläder och kunde vandra mot tunnelbanan. På vägen ut träffade jag Liselotte som just gått i mål och verkade nöjd med sin insats.

Galet mycket folk på tunnelbanan förstås, men lyckades ändå komma med första tågen som kom in. Däremot missade jag precis bytet till pendeltåget på Centralen och gick därför istället till Burger King för en liten matbit. Och vem sitter där om inte Marcus K, också nöjd med dagen. Så då träffade jag väl nästan halva måndagsträningsgänget under dagen. Dessutom Håkan N, Jonas E och Alexander S. Trevligt!

Trots det rent ut sagt pissiga vädret blev det alltså pers igen, med nästan fem minuter. Kanske bidrog vädret till att jag sprang lite smartare och inte gick ut för hårt. Andra halvan gick bara en dryg minut långsammare än första. Det är nog så nära negativ split som jag kommer.