4 maj 2015 kl 14:39
Petri, jag kan trösta dig med att när jag springer ett 30+ km-pass (med kanske 10 km i planerad maratonfart) på träning så känner jag precis som du: "Hur i hela faaan ska jag kunna springa maraton i den här farten!?". Och då har man bara sprungit kanske 32 km varav endast 10 km i den farten man ska hålla på maran. Men ändå är man TOTALT slut. Iallafall så inbillar man sig att man är totalt slut.
Och sen kommer tävlingsdagen och man står där full av adrenalin och med massor av människor runt omkring sig som ska genomlida samma sak som en själv. Det är häftigt! Och sen händer det något när startskottet går. Den där farten som på träningen kändes helt otroligt snabb, känns helt plötsligt som jogging och man måste hålla tillbaka allt man kan för att inte springa för fort. Första milen känns inte ens, man tittar ner på klockan och undrar hur tusan man redan har kunnat springa 10 km.
Sen blir det ju asjobbigt på slutet såklart, men då handlar det om att kriga och inte vika ner sig. Inte gå med på kroppens krav om att stanna och bara gå en kort bit. Det kan man göra i allra värsta fall om man får kramp eller så, men annars är det är bara framåt som gäller. Och till slut är man i mål och då inser man hur sjukt mycket mer man kan ta ut sig och plåga sig på ett tävlingslopp jämfört med på träning.