Löpning • Tävlingar & Motionslopp • 19 inlägg • 7969 visningar •

Ta ut sig hur hårt på tävling? (10K)

Björn
1975 • Stockholm
#1
•
9 augusti 2012 - 15:59
Gilla
Funderar lite på hur mycket man faktiskt har kvar att ge på tävling och hur nära den gränsen man kan komma. Hur tänker ni kring det?
Tomas Enoksson
1986 • Enköping
#2
•
9 augusti 2012 kl 16:05
Gilla
Om man har höga ambitioner på tävlingar upp till 10km tycker jag att man kan/bör ta ut sig fullständigt. Skulle jag på någon tävling försöka pers:a på milen och efteråt inte ligga däckad i ett dike några minuter skulle jag vara missnöjd med mig själv.
Björn
1975 • Stockholm
#3
•
9 augusti 2012 kl 18:52
Gilla
Fast jag tycker det känns som att jag har en rätt tydlig gräns för mjölksyra som det helt enkelt inte går att överskrida någon längre tid utan att benen så småningom kommer ta tvärstopp. Upplever det iaf så under framför allt alla intervallpass, inte minst om det gått för fort då en för snabb start kan förstöra ett helt pass. Fel?
#4
•
9 augusti 2012 kl 18:59
Detta inlägg har raderats
Forrest Gump =)
2009 • Klippan
#5
•
9 augusti 2012 kl 19:04
Gilla
@Björn
Tror att det är som du skriver Björn kommer man över "mjölksyratröskeln" tar musklerna snart slut vilket innebär att du aldrig kommer kunna springa maximalt på ett 10K lopp.
Att ta ut sig" maximalt" på ett 10K lopp tänker jag är att att springa på gränsen till "mjölksyretröskeln" & taktiskt avsluta loppet med att spurta = samla på mjölksyra hur lång tid/ sträcka, man vet man kan springa & samla på sig mjölksyra innan musklerna tar stopp.
Tomas Enoksson
1986 • Enköping
#6
•
9 augusti 2012 kl 19:21
Gilla
Så som Forrest Gump skriver menade även jag. Ta ut sig så mycket det går, men ändå komma i mål. -.-
Peter P
1965 • Kungsholmen
#7
•
9 augusti 2012 kl 19:39
Gilla
De allra flesta ligger en bit över tröskeln på millopp men ändå inte så högt över att man ackumulerar alltför stora mängder mjölksyra.

Sen tror jag man gradvis vänjer sig vid obehag av den typ som intensiv ansträngning innebär. Hjärnan lär sig förstå att denna ansträngning inte är farlig för kroppen och skapar då mindre o mindre obehagskänslor. En ganska stor del av förbättringen på miltiden då man börjar tävla ligger nog i att lära sig stå ut med obehag och kunna pressa sig trots att man helst bara vill stanna eller slå av på tempot.
Morgan Johansson
1974 • Ljungby
#8
•
9 augusti 2012 kl 20:40
Gilla
Gjorde 40 blankt på ett 10km-lopp i våras. Var först j-vligt nöjd med den tiden tills jag såg hur utmattade många andra som kom i mål var. Jag var ändå hyfsat "pigg" direkt efter målgång? Så istället för att vara nöjd över tiden så började jag fundera på om jag ändå inte kunnat springa ännu lite snabbare?:-p
Mikael S
1960 • Sundbyberg
#9
•
9 augusti 2012 kl 23:28 Redigerad 9 augusti 2012 kl 23:29
Gilla
http://www.dn.se/sport/sprang-200-meter--med-brutet-ben

Ett pannben som klår det mesta...
400 m på dryga 46, med ett brutet ben, RESPECT!
Johannes Winger-Lang
1991 • Kristianstad
#10
•
10 augusti 2012 kl 11:09
Gilla
Håller nog inte riktigt med att man behöver ligga däckad i ett dike för att ta ut sig... Det är väl rätt många elitlöpare, inklusive de som sätter PB "oavsett" längd (100/200/400/800/1500/3000/5000/1000/halv/hel) som kan stå upp, vara glada, prata relativt snabbt osvosv.

Det är nog olika för alla, men i regel är det nog många (inklusive mig själv) som inte tagit ut sig fullt vid tävling. När jag sprang 7km för några månader sedan trodde jag att jag skulle få andnöd (då drygt 4:20 min/km), det enda jag hade kunnat öka var första 2km, sedan var det i princip full rulle. Jag hade inga som helst problem att stå upp, dricka direkt efter loppet eller liknande. Så det är nog olika för olika personer, tidpunkter och sådant :)
#11
•
10 augusti 2012 kl 11:16 Redigerad 10 augusti 2012 kl 11:16
Detta inlägg har raderats
Linus Ivarson
1984 • Göteborg
#12
•
10 augusti 2012 kl 12:14
Gilla
Björn. Det krävs i de flesta fall en hel del träning på att ta ut sig maximalt, för att just kunna ta ut sig maximalt.
Jag vet själv när jag började springa lopp för ett par år sedan att jag inte alls hade så bra koll på hur fort jag skulle springa. Det blev flera gånger att jag tok-väggade efter ett par kilometer på millopp för att sedan vara tvungen att jogga ytterligare ett par kilometer för att kroppen skulle kunna bryta ner det stora överskottet på mjölksyra.
Jag tappade ofta flera minuter på milen på tävling gentemot vad jag gjorde på träning.
Nu för tiden, med mer erfarenhet, vet jag ganska precis hur fort jag kan springa för att inte dra på mig mer mjölksyra än att jag klarar en ökning sista ~500 med efterföljande andnöd, däckning och ibland spya efter målgång.
Morgan Johansson
1974 • Ljungby
#13
•
10 augusti 2012 kl 12:51
Gilla
Jag vill också spy efter målgång.......Får träna på det.:-)
Leif Andersson
1954 • Falun
#14
•
10 augusti 2012 kl 13:14
Gilla
En som kan ta ut sig så han kollapsar är IF Götas Sören Persson, titta på videoklippet: http://www.youtube.com/watch?v=8EHjGRfTUK8&feature=youtu..be

1m från silvret! Som en parantes kan nämnas att Sören och Gunnar möttes några gånger i helgen på VSM. Och denna gång vann Sören 800m efter en rafflande duell.
Tomas Enoksson
1986 • Enköping
#15
•
10 augusti 2012 kl 13:22
Gilla
Morgans förslag, som även stämmer in på mig, borde noteras i tråden "Du vet att du är en löpare";

..när din eftersträvan att spy vid målgång överskuggar din eftersträvan att pers:a.

Det passar visserligen även in på "Du vet att du är dum när.." :-)
Hampus
1980 • Stockholm
#16
•
10 augusti 2012 kl 14:07
Gilla
Sedan mitt första 10k lopp har jag försökt ta ut mig mer och mer för varje gång. Ett mått, kanske inte 100% korrekt, är att min snittpuls skall öka för varje 10k lopp vilket jag har gjort. Nu sist hade jag dessutom en hare som skulle pressa mig riktigt hårt och jag hade verkligen som en positiv motivator att spy vid målgång. Fast redan vid 6-7km på premiärmilen så var pulsen uppe i 196 och jag det började komma oroande läten ur min strupe när jag andades. Jag var tvungen att slå av på takten och det blev personbästa trots en km i 4:50 tempo... Jag pressade mig för hårt och den känslan borde ha dykt upp vid 8,5-9 km för att mentalt pressa mig i mål.

Jag vågar i varje fall att pressa mig hårdare för varje lopp jag kör. Det svåraste kan jag tycka är när man springer lopp som midnattsloppet, när första 5km och sista 5km har HELT olika karaktär. Hur fasen lägger man upp sånna lopp??
#17
•
10 augusti 2012 kl 14:10
Detta inlägg har raderats
Erik Karlsson
1959 • Södertälje
#18
•
10 augusti 2012 kl 22:01 Redigerad 10 augusti 2012 kl 22:02
Gilla
Det är viktigt att veta ungefär vilket tävlingstempo man har tränat upp sig till, sedan lägga upp en bra gameplan och försöka hålla sig till den, busenkelt !
Själv brukar jag vara som tröttast vid 7-8 km, och inte som många andra stupa efter målgång.
Jag får tunnelseende, ångrar att jag ställt upp, och funderar på att bryta, tänker aldrig mer osv, nu gäller det att bara koncentrera sig på andningen och låter benen rulla, och plötsligt är det bara någon km kvar, man får nytt hopp och tvivlen försvinner, börjar plocka placeringar igen, Målgång, och ett par djupa andetag, !!

Ett annat tips är att försöka springa så att man sakta plockar placeringar under hela loppet, för mig är det mentalt viktigt med positiv trend, det håller tröttheten borta.
Björn
1975 • Stockholm
#19
•
12 augusti 2012 kl 19:52
Gilla
Hade den här tråden i åtanke under dagens pass:
15 km @ 4:40 (jmfr tävling: 10 km @ 4:18)
Att köra lite långsammare men längre är bra för pannbenet. Mjölksyran ligger nära men inte tillräckligt nära för att avgöra istället blir det jävlaranamman.
Endast registrerade medlemmar kan posta inlägg till forumet. Registrera dig här eller logga in ovan.