Har varit nyfiken på det här loppet i tio år – men eftersom jag haft ett maraton i kalendern varje höst har det aldrig blivit av.
Tanken var att springa ett maraton även denna höst, i Amsterdam. Utmana PB. Det har varit drivkraften sedan 2014 när jag sprang på 2.49 och kände mig odödlig. Det var ett resultat som jag bara året innan – när jag sprang premiären på 3.25 - inte ens kunde drömma om.
Tio år senare är PB 2.35 men jag känner mig inte odödlig. Tvärtom. Jag kan ibland känna mig missnöjd över att jag inte blev snabbare. En rätt märklig utveckling, fast kanske naturlig om man är prestationsdriven. Men det finns anledning till reflektion: även om drivkraften är prestation så vill man trivas i processen. Det är ju den som är livet, här och nu.
Det är väl därför jag hamnade på en gräsmatta i Björkhagen med 130 medtävlande istället för Olympiastadion i Amsterdam med 18 000 andra. Efter tio år har jag börjat tröttna på maratonprocessen. Vill prova något nytt. Går inte SUM 50 km i oktober? Jo, visst gör det. Men anmälan har stängt.
Jag är på plats 08.30 och gör min efteranmälan. Det är en krispig höstmorgon med 7-8 grader, sol och svag vind. Byter om i omklädningsrum och verkar sedan vara den enda som joggar upp i 1 km, mest för att testa utrustningen. Springer med en löparväst jag använt en gång. Visualiserar hur jag inte trampar snett eller ramlar i terrängen, inte springer fel och får i mig energi varje kvart. Det ska visa sig att jag kommer klara två av tre.
Starten går och…ingen rusar. Hamnar i tät direkt med två andra och vi springer 2.5 km på ett lokalt motionsspår innan vi beger oss mot Sörmlandsleden där större delen av loppet ska gå. Springer och snackar med mina medtävlanden och det känns väldigt lätt första femman som går på fina spår och grusvägar, även om det är en del kupering.
Efter knappt 5 km springer man in på en stig i skogen och jag tappar direkt de andra två som ledigt tar sig an terrängen. Som väntat är jag riktigt dålig på den tekniska stigen, trots att jag är den enda i trion som har trailskor på mig. Jag är också rädd för att stuka foten som jag gjorde för några veckor sedan, då jag inte helt fått tillbaka stabiliteten.
Trots att jag blir omsprungen av ytterligare en kille här så känns det roligt. Det är väldigt varierande löpning. På de lätta partierna tar jag mig alltid ikapp men så fort det blir tekniskt blir jag omsprungen. Så här håller det på fram till 18 km där den första stationen är. Jag ligger då trea och får höra att det är 1 min upp till tvåan. Tar en mugg vatten och fortsätter.
En stund senare inser jag att jag inte sett en snitsel på ett tag. Däremot följer jag Sörmlandsledens orangea markeringar, så tänker att det måste vara rätt. Men efter ytterligare en stund kommer jag till ett vägskäl och jag inser att jag måste sprungit fel för här är det omöjligt att veta vilket håll man ska springa.
Blir stressad och börjar springa tillbaka och möter en ny medtävlande. Jag är tillbaka på rätt spår igen. Noterar senare i Garmin att jag tappade 6 minuter på felspringningen.
Kommer in i loppet igen. Tänker att det är långt kvar och jag är ju mest här för att testa något nytt. Har drömt mardrömmar om att springa fel på maraton och missa PB, men det är inget som bekymrar mig här. Dessutom är det långt kvar.
Vid 22-23 km kommer man ut på en grusväg och nu är det hårt packad väg eller asfalt i 14 km. Här någonstans förstår jag varför de andra hade vägskor. Med tanke på att jag sprang så långsamt i terrängen hade det nog varit ett bättre val. I övrigt händer inte särskilt mycket på den här sträckan, förutom att det är en del backar här med.
På stationen vid 25 km får jag höra att jag ligger fyra så det var positivt att jag bara tappat en placering på felspringningen. Gnuggar vidare på vägen till 34 km där det är en ny station och jag fyller på en av mina flaskor med sportdryck, för nu är båda slut. Här får jag höra att jag har 2.5 minuter upp till trean. Kan det gå?
Sen är det dags för mer varierad och rolig terräng. Lagom för en asfaltskrigare. Vid 40 km springer man dock rätt in i skogen och stigen blir väldigt teknisk igen. Här går det extremt långsamt för nu är benen trötta. Jag hoppar inte längre över nedfallna träd. Jag klättrar över dem för att inte något ska brista. Helt plötsligt är snitslarna borta igen. För helvete. Vänder tillbaka och springer in i samma medtävlande som säger att vi är rätt. Han har nämligen sparat ner banan på sin klocka. En av många lärdomar idag. Tappade två minuter till. Springer vidare utan snitslar en bit. Vid vätskestationen runt 43 km serveras OP (ja, nubben – eller var det ett skämt?). Trots felspringningen väljer jag vatten och fortsätter.
Det blir mer lättlöpt igen vid 46-47 km. Killen som plockat upp mig vid båda felspringningarna ligger nära och jag vill helst inte släppa fjärdeplatsen också. Sista kilometrarna går på ett motionsspår runt en sjö och här kan jag öka lite och avståndet växer. Springer i mål på 4.10 som fjärde man, 11 minuter bakom tvåan och sex minuter bakom trean.
Svårt att vara annat än nöjd i mål. Jag har ju aldrig gjort något liknande och har inte förberett mig för det heller. Det var svårare än jag trodde, men inte jobbigare. Centralt kändes det inte så ansträngande men benen fick sig en rejäl omgång. Framförallt var det roligt. Fick helt klart mersmak att fokusera mer på den här typen av lopp och distanser mellan 50-100 km nästa år. Förhoppningsvis kan jag utvecklas när jag lägger om träningen lite. Har goda förutsättningar att träna både kuperat och på stig där jag bor.
Rekommenderar verkligen loppet till någon som vill testa en stig-ultra. Väldigt rolig bana bortsett från 14 km väg som ändå var ett skönt avbrott. Bra service med omklädningsrum både i start och mål med dusch och bastu. Stort plus att det är väldigt enkelt att åka kommunalt både till start och mål. Jag lär komma tillbaka i alla fall. Men nu är det säsongsvila och dags att googla ”Training Kilian Jornet”
