Premiärmilen 2025

Staffan Dahlgren

1971 • Nykvarn

#2

•

28 mars 2025 kl 10:54

Gilla

Om du har Instagram så lade Runners World Sweden ut ett inlägg för fyra dagar sedan där Anders Szalkai går igenom banan, jag tyckte han mest pratade om "sugande backar/stigningar" hela tiden ;)

Jag har bara sprungit Premiärmilen en gång och det var så länge sedan så banan är ändrad flera gången sedan dess men en konsekvens av att de nu vänt banan är att banans största backe kommer tidigt i loppet, redan på andra kilometern. Jag har tränat en del på Norra Djurgården tidigare genom åren och det är inte helt flackt eftersom en ås går igenom området från Lappkärsberget och norr om Laduviken så räkna med en böljande bana med någon större och flera mindre stigningar och en del grusunderlag.

Du har en tydlig höjdprofil på loppet hemsida: https://www.stockholmmarathon.se/premiarmilen/

olsjo

1991 • Linköping

#3

•

28 mars 2025 kl 10:59

Gilla

Ja titta där var en höjdprofil! Den var inte där senaste jag kollade.. ;)
Tack, ska inte räkna med pb med andra ord.

Olof

1974 • Stockholm

#4

•

28 mars 2025 kl 18:31

Gilla

Nej, ingen pb-bana. Förutom backar kan den också vara ganska utsatt för vind.
För mig personligen passade banan bättre när den gick åt andra hållet och loppets stora backe kom mot slutet - från det hållet är den dessutom flackare än vad den är nu.
Fördelen med årets dragning är väl möjligen att medlutet blivit betydligt längre och att det övergår i ett plant parti istället för att man genast ska stoppas upp av en ny uppförsbacke.

Hans Westerback

1958 • LIDINGÖ

#5

•

29 mars 2025 kl 15:42

Gilla

Jag tycket den kändes lättare i år. 3,5 min snabbare än senast 2023. Iofs är jag lite bättre tränad i år, men efter den långa backen upp vid vattentornet är det väldigt lättsprunget tycker jag

Juan S

1992 • Bandhagen

#6

•

29 mars 2025 kl 16:28

Gilla

Första gången för mig, så har inget att jämföra med. Men för mig låter det skönare att starta med backen än att avsluta med den. Ser även att det var lite mer nedför än uppför. Bromsklossen var snarare att det är så mycket grus. Märkte hur jag plötsligt flög fram då det gick från grus till asfalt.

Staffan Westerdahl

1970 • Tyresö

#7

•

29 mars 2025 kl 19:14

Svar på inlägg #4

Gilla

Tycker definitivt att banan var långsammare nu och att inleda banan med uppförsbacke när benen är pigga kändes psykologiskt väldigt tufft. Sedan var det oväntat mycket grusunderlag och väldigt vindkänsligt på sina ställen. Helt klart är att premiärmilen nuförtiden är ett av det långsammaste milloppen i stan, att du sprang så bra idag visar nog mest att din form är på topp.

André

Stockholm

#8

•

30 mars 2025 kl 11:37

22 Gilla

Race report.

Jamen självklart, ett lopp att se fram emot! Perfekta förutsättningar, fåglarna kvittrade, syret fanns i luften, benen kändes pigga. Sen startade jag.

Jag gjorde samtliga fel som går att göra. Alla. Gick ut som om jag var en OS-finalist på 1500 meter, rusade in i första backen med en puls som en elakartad EKG-kurva. Trodde att jag skulle “hitta ett flyt”, men hittade istället bara flås, mjölksyra och en rent medicinskt intressant nivå av håll. Halva loppet gick åt till att försöka andas och förtränga existensen av min egen kropp. Hela upplägget påminde om någon sorts avancerad självskadebeteende, fast med nummerlapp.

Det sjukaste är att jag ändå ligger i en hård träningsfas inför marathon. Jag borde vara starkare än så här. Jag borde ha en plan. Jag borde ha kollat banprofilen. Men nej, jag gick in med den obotligt optimistiska inställningen att det “nog var en flack och snabb bana”, som om universum någonsin skulle ge mig något så snällt.

Hade också den lilla strategin att ta rygg på 40-minutersflaggan. Kul grej, eftersom det är tre minuter snabbare än mitt personbästa. Hur gick resonemanget där? “Äh, jag blir väl en ny person idag?” Spoiler: Det blev jag inte. Däremot en människa som nu ifrågasätter allt. Min träningsplan. Mina marathonmål. Mina livsval i stort.

Satt apatisk i målfållan efteråt och stirrade in i tomheten medan folk åt bananer och smålog åt sina insatser. Själv kände jag mest att jag ville ringa en präst.

Donald Ingemarsson

1964 • Motala

#9

•

30 mars 2025 kl 12:05

Svar på inlägg #8

5 Gilla

Kanske inte gick som du tänkt, vilket ju så klart är synd, men det var nog en av de roligaste race report jag nånsin läst!!! :-)

olsjo

1991 • Linköping

#10

•

30 mars 2025 kl 13:44

10 Gilla

Något PB blev det inte, men bara 5 sekunder ifrån.
Kanondag men aningen blåsigt, 8 sekundmeter i byarna men banprofilen såg ut att vara sådan att det inte skulle bli några större segment med vinden rakt framifrån då det blåste från sydväst (till skillnad från Strängnäs halvmaraton i höstas där det var i princip 7 km rakt emot stormbyar :))

Värmde upp ca 8 km. Som vanligt i racesammanhang markant högre puls än normalt. 5:20 ger vanligtvis en puls på 130-135 men nu runt 150 och så är det alltid. Benen kändes pigga, inte perfekt känsla men ändå bra.

Tidigare PB 39:46 från i vintras. Har en bra vinter bakom mig och är nog god för nedåt 39 på en snäll bana men givet alla varningar om svår bana tänkte jag att sub40 får bli målet och hade tänkt ställa mig i startgrupp 2 för 38-40 min. Strax innan grupp 1 (sub38) skulle iväg noterade jag dock hur tomt det var längst bak i den fållan och tänkte att står jag längst bak där kommer jag ju inte vara ivägen för någon och dessutom få gott om plats framför
mig då alla andra lär sätta av fortare än jag, så jag ställde mig längst bak där. Såg mig omkring och började misstänka att jag nog inte var ensam att tänka så, för där stod många löpare som inte såg ut att ha sub38 i sig (no offense om någon av er läser detta ;)).

Starten gick och jag satte iväg kontrollerar utan att rusa men kände samtidigt att jag plockade många vilket jag ju inte borde göra i en sub38-grupp när jag går för sub40. Var ju väl införstådd i att första 1.5 km är mer eller mindre en enda lång stigning. Benen kändes nu bättre än på uppvärmningen och jag matade på i rätt bra fart utan att det kändes för snabbt. Kollade inte så mycket på klockan utan väntade på den långa till synes brutala 400m-stigningen mellan 1-1.5 km. Vid ett tillfälle kollade jag på klockan och såg att jag hade sprungit 1.5 km och var nu på ett krön. Insåg då till stor förtjusning att jag nu klarat av den ”brutala” starten utan att knappt vara medtagen och hade 4:04. Nu väntade en lång nedförsbacke där det gick i 3:45 och allt kändes fantastiskt, en kort stund hade jag sådan hybris att jag började drömma om 38 min 🤣 avverkade ett par km i sub4-fart och sprang med fortsatt kontrollerad andning och känsla i benen. Runt 6 km började det bli lite jobbigt där små stigningar blandades med motvind och loppet började ta ut sin rätt men lyckades hålla 4-tempo för det mesta men insåg nu att mitt originalmål på sub40 var det jag sprang för nu, inte några mirakeltider. 8-9 km var tunga som sig bör i ett millopp, och det var tur att sista 500m var snälla och nedför, pressade mig in på 39:51.

Torbjörn Westman

1961 • Oskarshamn

#11

•

30 mars 2025 kl 14:39

Svar på inlägg #8

1 Gilla

Helt underbart André! Men det är väl sådär det brukar kännas efter ett millopp, i synnerhet om det inte gick som man tänkt sig.
Det positiva är att man förhoppningsvis lär av sina misstag. Och ett maraton är faktiskt en helt annan historia.

André

Stockholm

#12

•

30 mars 2025 kl 17:25

Svar på inlägg #11

8 Gilla

Tack för dina positiva ord och inställning! Nu laddar jag om, och inför mitt kommande marathon har jag bestämt mig för att anamma samma sunda och genomtänkta strategi som alltid: sätta ett orimligt tidsmål och bygga hela min självkänsla på det, och sedan hoppas på att ren vilja och självbedrägeri ska ta mig hela vägen.

För att optimera mina chanser har jag samlat på mig en skrattretande mängd löprelaterat skräp. Skor för alla tänkbara väderslag och underlag, inklusive ett par högteknologiska, kolfiberplattade monster som är designade för världseliten – löpare som har en stegfrekvens som en kolibri på koffein. Att jag klampar runt i dem på mina gubbiga, halvrörliga ben är ungefär lika patetiskt som att köra en Formel 1-bil för att åka och storhandla på Willys.

Så nu är det bara att ladda. Följa min överkomplicerade träningsplan och kämpa mot den lilla, men ack så kloka rösten i huvudet som viskar att jag borde revidera mitt tidsmål. Och sedan, när jag efter 35 km befinner mig i en existentiell kris, med en själ som skriker varför gör du det här?, inse att det kanske inte ens handlar om löpning längre, utan en medelålderskris i realtid.

Dagen efter sitter man där, och försöker intala sig själv att det var värt det. Ett år av stenhård träning, försummade relationer och ett sorgligt avsked till öl – allt för att kapa två minuter på marathontiden i utbyte mot en medalj, en funktionströja i en vedervärdig färg och känslan av att ha blivit överkörd av en mindre skåpbil.

Daniel Engdahl

1988 • Stockholm

#13

•

30 mars 2025 kl 17:29 Redigerad 30 mars 2025 kl 17:30

1 Gilla

Som farthållare för 43min kändes det som att mindre folk hängde på än väntat givet loppets storlek, samtidigt var det väldigt trångt första 4km.

40-flaggorna hade uppdrag på 41min men flaggorna inte reflekterade det.

I övrigt ett oerhört bra och trevligt arrangemang i perfekt värme (lite för mycket vind om man sprang för pers).

Mikael S

1960 • Sundbyberg

#14

•

30 mars 2025 kl 17:34

1 Gilla

Episk race report André, önskar dig det bästa på maran, och kommer att följa dig i hopp om att du skriver fler underhållande rapporter.

André

Stockholm

#15

•

30 mars 2025 kl 20:19

Svar på inlägg #14

1 Gilla

Stort tack! Jag ser fram emot ett episkt lopp med personbästa och kanske en positiv race report. Om Gud vill.