Berlin Marathon

Så. Sjukt. Nöjd.

Skriver mer sen, nu ska det firas på restaurang!
_____

Pers igen!

Reste ner till Berlin redan tidig på tisdagen tillsammans med storebror Christer för att turista lite innan det var dags för mig att springa maran. Tillbringade tre dagar mer eller mindre konstant på olika museer, så benen fick jobba ordentligt. Ett par kortare löpturer blev det också. På fredagen tog vi det lite lugnare med en tretimmars rundtur med båt på Spree och kanalerna innan det var dags för nummerlappsmässan. Just när vi var på väg därifrån träffade vi Jennie som önskade mig lycka till och lovade att heja på – hon skulle inte springa själv pga sjukdom. På lördag tog vi det ännu lite lugnare, bland annat med en tur på landet. På tillbakavägen tog vi en sväng förbi Philips hotell för att hämta den pulsklocka som han (eller egentligen hans far) så vänligt lånade ut eftersom min egen har fått väldigt kort batteritid på sistone. Senare på lördag kväll teamade vi upp med Peter och Robban för lite pastaladdning på italiensk restaurang. På tillbakavägen till hotellet passade vi på att köpa lite frukost och återhämtningsmat som ställdes in i rummets minibar. Kom i säng i hyfsad tid men hade som vanligt inför tävlingar svårt att sova.

På tävlingsdagen vaknade jag innan väckarklockan som var satt på 06:45. Trots att jag inte fått mer än kanske fem timmars sömn kände jag mig pigg och taggad. Peter och Robban, som bodde på samma hotell som jag, hade beställt taxi men jag tyckte att ett par kilometers promenad skulle vara lagom för att väcka benen, så jag knallade iväg lite före halv åtta. Tyvärr felbedömde jag avståndet, det visade sig vara över tre kilometer, så jag var tio minuter sen till vår samlingspunkt där Peter, Robban och Philip väntade otåligt.

Startområdet var gigantiskt och knökat med folk, så efter ombyte och inlämning av prylar i förvaringen hade det blivit hög tid att ta sig till startfållorna – vilket visade sig vara lättare sagt än gjort: tjockt med folk och trånga insläpp. Några minuter i nio var vi alla fall på plats, Peter, Robert och jag i startgrupp F och Philip i E. Stämningen var närmast elektrisk med tusentals taggade löpare under surrande helikoptrar. Prick klockan nio gick startskottet för första vågen. Ett moln av ballonger släpptes iväg, och ännu fler löpare. Efter några minuter började vi i andra startvågen att gå fram mot startlinjen, och klockan 9:07 gick vårt startskott. Efter någon minut var vi framme vid tidtagningsmattorna och kunde börja springa på riktigt.

Planen för dagen var att hålla 4:55-tempo så länge det gick, för att om möjligt komma in under 3:30. Vid starten var det omöjligt att hålla det tempot på grund av trängseln, men jag försökte så gott det gick att hålla uppe tempot utan att zick-zacka allt för mycket. Jag tappade Peter och Robert nästan direkt när jag forcerade framåt. Efter bara ett par kilometer stod Jennie och hejade vilket så klart gav en boost. Och redan innan fyrakilometersmarkeringen passerade banan hotellet, där min egen hejarklack i form av brorsan ytterligare ökade på den mentala energin.

På den extremt flacka banan rullade benen på i nästan konstant tempo, runt 4:55 helt enligt plan. Eftersom jag som vanligt hade egen flaska med sportdryck behövde jag inte heller stanna vid vätskekontrollerna, även om tempot ofta gick ner lite vid dem på grund av trängseln. Någonstans runt milpasseringen var Robert ikapp ett tag och vi växlade några ord, men han släppte ganska snart igen så det blev sololöpning resten av banan – solo tillsammans med 40000 andra alltså...

Strax efter halvmaran blev jag påhejad av först Kurt och sen brorsan, skönt med lite peppning igen! Hela tiden kändes benen lätta och fräscha och jag funderade på när det skulle börja gå trögare – men det gjorde det inte. Vid 30 km hade jag en gnutta hållkänning, men den försvann lika fort som den dök upp. Det var folk runt banan hela tiden, men sista milen var det helt galet mycket! Med det stödet flög man fram på lätta fötter. Vid 38 km mötte Kurt upp igen och sprang med och peppade i något hundratal meter. Efter en del zick-zackande på slutet kom man äntligen in på Unter den Linden och såg Brandenburger Tor i fjärran – mäktigt! Fick mera påhejning av Jennie och brorsan på den allra sista kilometern, just när det behövdes som mest. Tack!

Sista biten genom Brandenburger Tor och fram till målet ett par hundra meter bortanför sprang jag med ett stort leende på läpparna. Jag visste att jag med bred marginal klarat mitt mål, att gå under 3:30. Nu gällde det att njuta av målgången och verkligen ta in känslan! När jag fick medaljen runt halsen var det nära att det kom en liten tår. Så skönt att ha klarat det! Pratade med ett par andra svenskar direkt efter målgången som också var grymt nöjda. Sen vidare till vätska, banan, och goodiebag.

Just när jag hämtat ut överdragskläderna och spanade efter en bra plats på gräsmattan för att byta om på såg jag Philip, så vi satte oss och pratade en liten stund innan han drog vidare till sitt hotell och jag till platsen där resten av gänget skulle träffas. Där var brorsan, Peter och Robbans syster, men ingen Robban. Efter att ha väntat ett tag stack jag och brorsan tillbaka till hotellet för dusch och lite vila innan det var dags för den gemensamma middagen, på samma italienska restaurang som vi hade pastauppladdningen på.

En riktigt trevlig middag avslutade denna härliga dag. Sju löparnördar som jämförde dagens upplevelser, och så min stackars bror som fick stå ut med all löparsnack... Här fick vi också förklaringen till att vi inte hittade Robban efter målgången: han hade drabbats av vätskebrist och blivit intagen i sjukvårdstältet efter målgång. Men nu var han pigg och glad igen, precis som vi andra. Mina ben var tillräckligt fräscha för att utan problem klara att gå både till och från restaurangen, en knapp kilometer från hotellet. Även dagen efter var benen i prima skick. Visst kändes det att jag använt dem dagen innan, men för dagens aktiviteter – inklusive en massa traskande på flygplatser – fungerade de hur bra som helst.

Stort tack till alla som var med på plats, både löpare och påhejare, eller som lyckönskat inför loppet. Det har varit grymt peppande att ha ert stöd! Nu laddar jag om inför New York, men där ska jag bara njuta – inte persa... :-)