Finalloppet, långa banan

Pers igen!

Var på plats kvart i tolv efter en stilla löptur hemifrån. Träffade Philip vid nummerlappsutlämningen, och strax därefter Robban, Peter och Kortben. Efter att ha tjôtat lite var det dags för uppvärmning. Philip, Robban och jag tog en sväng på Åttan, cirka två km avslutat med en fartökning.

Vid starten hade jag positionerat mig bättre än i fjol när jag nästan startade längst bak. I år stod jag 10–12 meter från startlinjen. Detta gjorde att jag hade löpare som höll ungefär samma tempo som jag redan från start. Planen var att ligga på runt 4:45 på de flacka delarna för att kunna tappa lite tempo i terrängen efter Bertilssons stuga, men det kändes så lättsprunget att jag snarare låg på 4:30-tempo. I uppförsbackarna såg jag till att bibehålla ansträngningsnivån, med fokus på korta steg och aktiv armpendling. Sträckan på milspåret, mellan 4 och drygt 6 km kändes härligt lätt, mera som ett träningspass fast tempot låg på runt 4:35.

Vid 6 km brev jag omsprungen av Henri från långpassgruppen. Vi kom sen att springa om varandra flera gånger under loppet. Vid första vätskan tog jag en mugg sportdryck i farten och fick i mig ett par klunkar, tillräckligt för att fukta munnen och strupen. Därifrån och fram till 8 km är det rätt kuperat med en riktigt rejäl backe där jag igen höll igen ordentligt för att bibehålla ansträngningsnivån och ha krafter kvar till terrängavsnittet.

Fram till Bertilssons stuga kändes det verkligen lätt, och när stigningarna upp till Ugglemossen sprang jag om en hel del löpare, bland andra Henri. Helt klart hade taktiken att inte trycka på för mycket i backarna lönat sig. Här gick det bra att trippa fram bland rötter, stenar, tuvor och spänger. Bara roligt, inte jobbigt! Vid banans högsta punkt, mellan km 11 och 12, kom Henri förbi igen vilket såklart peppade mig att inte tappa honom ur sikte.

På vätskekontrollen efter 12 km serverades varm sportdryck, som jag fick i mig ett par klunkar av i farten. Tillbaka på grusunderlag rullade det på bra. Jag mindes den dipp jag fått mellan km 13 och 14 de två senaste åren, men denna gång kände jag mig fortsatt stark och kunde behålla tempot. I den långa utförsbacken ner mot Bovieran kände jag dock av lite av den bristning/sträckning eller vad det nu var som jag hade i vänsterlåret får ett par veckor sen. Inte så att det gjorde jätteont, men det kändes definitivt.

Bara tre km kvar och fortfarande hyfsat med krafter kvar. Kändes som att jag gjorde ett riktigt väldisponerat lopp. Vid vätskekontrollen vid Svartetjärn stod Henri och jag sprang om honom för tredje gången. Sista riktiga backen nu, lite trötta ben men ändå inga problem att hålla jämna steg med medtävlarna och till och med springa om några. Bort till gräsplanerna vid Skatås rullade det på bra, och där kunde jag peta i en växel till och öka till en spurt. Vid den allra sista backen upp mot mål stod Peter och hejade på, det kändes bra! Med 100 meter kvar till mål hör jag någon komma bakifrån och jag tänker "han ska inte få komma före mig". Nu ger jag allt jag har och kommer också före till målet, där jag trycker av klockan på 1:29:36. Under 1:30, det trodde jag aldrig!

Denna otroliga tävlingssäsong där jag persat på varje tävling avslutades alltså med ännu ett pers – med sju minuter!