Sandsjöbacka Trail 44K

Väckning 04:50, en timme innan jag skulle kliva på spårvagnen. Allt framplockat redan i går kväll så det var en hyfsat stressfri morgon. Grötfrukost och rostbröd med Dundermarmelad™. Dubbelkollade att allt som skulle vara med låg på plats i väskan, klev i Icebugsen och knatade iväg. Redan på vagnen träffade jag Daniel Robertsson och fick alltså trevligt sällskap hela vägen till Kungsbacka, med utbyte av anekdoter från tidigare lopp. Som vanligt var hela pendeltåget fullt med löpare, plus en stackars trött kille som såg ut att vara på väg hem från krogen...

Framme på NW i Kungsbacka var det noll kö för att hämta nummerlapp, toppen! Fäste den på byxornas vänsterben och klickade fast vätskebälte och SPI-bältet med mobiltelefonen innanför jackan för värmens skull. Drog också på en extra t-shirt i sista stund, lite dumt skulle det visa sig. Men eftersom det var någon grad kallare än när jag testade klädval härom dagen trodde jag det skulle behövas.

Ut i kylan, som inte alls var så farlig jämfört med vad som prognosen visat tidigare i veckan. Ett besök på den portabla toan som de flesta tydligen inte upptäckt (toa inne: fler än tio i kö, toa ute: ingen kö), och sen var det strax dags för start. Låg i mitten av starklungan och följde strömmen i ungefär fem-tempo vilket kändes helt rätt. Första åtta kilometerna går på gångbana och landsväg och var förstås rätt händelselösa, förutom att jag höll på att braka ner i diket efter att ha råkat kliva i en rätt djup grop.

Efter dryga åtta km börjar alltså själva terrängdelen, och där förstod man hur dagen skulle arta sig. Stenhårt, isigt underlag (såklart), med frusna fot-, djur- och cykelspår. Riktigt jobbigt för vristerna alltså. Min vänstra hälsena, som inte varit samarbetsvillig på sista tiden, hade gjort sig påmind redan under landsvägslöpningen. Nu när det blev sämre underlag och mer kuperat började den göra ännu mer ont. Inte bra!

Nytt för i år var att det var tre vätske/energikontroller istället för två som tidigare år. Den första efter 11 km, men då hade jag fortfarande gott om sportdryck i mitt vätskebälte och hade dessutom just druckit, så den kontrollen sprang jag förbi. Fortsatte på fina men isiga småstigar. Utan Icebugs på fötterna hade det varit varit mycket besvärligare. Mycket knixig löpning, både i sidled och höjdled. Kände av hälsenan mer och mer, och värst var uppförsbackar. Branta backar brukar jag alltid gå i, men nu blev det gång även i mera måttliga backar. Passade då ofta på att dricka, om inte underlaget krävde full uppmärksamhet.

Vid Spårhagavägen var depå nummer två, och där stannade jag. Tog en mugg cola och en kaffe för att pigga upp, och en kanelgiffel som tilltugg. Fyllde också upp mina egna vätskeflaskor med sportdryck. La också en stund att leta igenom mina fickor efter extra säkerhetsnålar som jag visste att jag hade med mig men inte nu kunde hitta. En medtävlare höll nämligen på att tappa nummerlappen, den satt bara med en enda nål. Lösningen blev att istället försiktigt lägga den i en jackficka, det borde fungera vid tidtagningarna (chipet sitter på baksidan av nummerlappen).

Iväg igen på ben som hade hunnit stelna till ordentligt på de cirka fem minuternas paus. Fortsatt teknisk löpning, förutom några mycket korta vägpartier är det "riktig" terränglöpning från km åtta fram till Oxsjön. Upp och ner hela tiden på mestadels riktigt smala stigar. Framåt 25 km började det kännas att det inte tränats så många riktigt långa långpass, och ännu mindre backträning. Plus att den förbankade hälsenan bråkade oavbrutet.

Äntligen framme vid Oxsjön där det blir grusväg några kilometer, om än med några rejäla backar. Här kändes det lite lättare när det blev mer flyt i löpningen, men låren var rejält stumma. Utförslöpning brukar vara min paradgren men nu bromsade jag mig utför. Ont i fötterna hade jag också, de hade fått jobba mycket i terrängen. Peppar peppar klarade jag mig ändå från någon riktig vrickning i år, tror nästan det är första gången.

Tredje och sista depån nära Sisjön nåddes på stumma ben, men där finns den berömda kladdkakan som alltid brukar pigga upp. Kaffe och Cola även här, plus påfyllning av sportdryck. Lite tjôt med funktionärerna och sen iväg igen. Tyvärr hade inte kladdkakan den vanliga boost-effekten, det gick riktigt trögt. Till och med när det var lätt utför gick det trögt. Och det var över en mil kvar...

I den lätta uppförsbacken efter att Söderleden passerats klarade jag inte längre att hålla igång, jag var tvungen att gå en bit och hoppades att det skulle ge lite vila inför vad som komma skulle: Fässbergets tuffa stigning och den brötiga ravinen i Änggårdsbergen. Gick hela vägen ända upp på Fässberget, passade på att plocka upp ett par gel- och bar-förpackningar som någon "tappat". Sen en stapplande löpstil i utförsbacken och över till ravinen där jag faktiskt klarade av att hålla igång löpningen nästan hela tiden. Plockade mera löpar-skräp där. Det blev sex eller sju tomma förpackningar upplockade innan jag var i mål. Vad är det för fel på folk, hur svårt kan det vara att ta med skräpet?!

Lång och brant backe upp på Änggårdsberget där jag förstås gick, liksom alla andra jag såg. Vidare över ljungheden och sen ner igen genom Botaniska. Med ett par kilometer kvar ökade jag tempot något. Det kan väl knapp kallas spurt, men jag sprang ändå om fyra eller fem stycken, vilket säkrade en placering i övre halvan av resultatlistan skulle det visa sig. Eftersom det antagligen bor en liten sadist i banläggare Robert får man inte springa raka vägen in på Slottskogsvallen, nej finns det en rejäl kulle (eller ett litet berg som det känns som i det läget) så ska banan förstås dras den vägen.

Till slut var jag ändå inne på vallen och kunde spurta in på den lite retliga tiden 5:00:15. Jag hade den senaste kilometern pendlat mellan hopp och förtvivlan om möjligheten att komma under fem timmar, och hade det inte varit för den där sista kullen så... Eller mitt letande efter säkerhetsnålar vid kontroll två. Eller mitt skräpplockande på vägen. Nåja, nu blev det så här och jag är nöjd med det.

I målet stod Karima och hejade på och hjälpte mig sen med det praktiska efter målgång: hämta mat och dryck och min väska med ombyte. Och inte minst ge allmänt pepp och stöd, ovärderligt. Stort tack! Efter nästan en timmes återhämtning tog jag så vagnen hem. Passade på att beställa pizza redan innan jag var framme, så den var precis klar för avhämtning och kunde avnjutas inom någon minut efter att jag kom hem, tillsammans med en flaska julmust som var kvar. En oväntat bra kombination!