Kustmaran (VSM)

VSM-brons!

Ett riktigt skitlopp slutade med medalj! Men vi tar det från början:
Kom ner till Karlskrona på fredag kväll och checkade in på vandrarhemmet. Ett rum med trinett-kök så jag kunde fixa grötfrukost på morgonen, självklart kompletterad med ett par mackor med Favoritsvägerskans plommonmarmelad. Blev hämtad i bil av Ruben och Peter för vidare transport till lilla pittoreska Kristianopel som var värd för årets veteran-SM i maraton. Redan i bilen började problemen: jag kom på att pulsklockan satt kvar i laddaren på rummet. Men där hade jag en rent otrolig tur: Ruben hade två klockor med sig och kunde låna ut en. Allt frid och fröjd igen.

Vi var framme i god tid och kunde fixa med Rubens efteranmälan och Peters transport av flaskor till vätskekontrollerna utan stress. Träffade en del gamla bekanta före start, bland andra Alf Klein som var min personliga farthållare på Bålsta halvmara för flera år sen. Kul att ses igen, blev en del snack om Tokyo som visade sig vara ett återkommande resmål för honom.

Hur trevligt det än var att prata med diverse löparkompisar började det bli hög tid att värma upp med en halvtimme kvar till start. Ett par kilometer jogg, tre eller fyra koordinationslopp och lite löpskolning innan det var dags att inta position i startfållan. Starten gick och jag tryckte igång klockan... som inte startade! Den hade gått ner i viloläge och det blev lite febrilt knappande innan den gick igång. Missade nog tio–femton sekunder på stoppuret och närmare 300 meter innan GPS:en kickade in.

Vädret var prima: 16–18 grader, mulet och en mycket lätt vind som skulle ge medvind på returen av vändbanan. Även om träningen har gått trögt senaste veckorna ville jag gå för pers (som vanligt). I början var det inga problem att ligga i 4:30-tempo, även om jag tyckte pulsen låg ett par slag högre än normalt. Drack sportdryck vid varje kontroll, med fyra kilometers mellanrum. Tyvärr serverades den i plastmuggar så det var svårt att dricka i farten och det blev därför bara ett par klunkar varje gång, vilket säkert bidrog till problemen på slutet.

Ända fram till vändningen låg jag med i en liten klunga som höll stabilt 4:30-tempo, men nånstans vid 23–24 kilometer började problemen: först håll (som jag nästan aldrig får), sen ont i magen (som jag nästan aldrig får) och kramp i vaderna (som jag nästan aldrig får). Dessutom började pulsen rusa iväg upp emot tröskelpuls, 168 slag. Och ovanpå det gick det rent allmänt trögt med lår som inte alls ville samarbeta längre. En del av magproblemen kan nog bero på att jag drack för dåligt i början och därför var jättetörstig vid 26 km-kontrollen och hällde i mig fyra eller fem muggar blandad dryck – sportdryck, Cola och vatten.

På nästa kontroll var jag så kass att jag tvungen att sitta ner en stund. Och sen kom alltså krampen. Första känningarna redan runt 32–33 km, sen mer och mer. Det blev blandad gång och jogg sista milen, men i mål skulle jag! Några löpare som sprang om mig frågade om jag var okej, och det var jag ju – bortsett från krampen. Faktum är att magen kändes lite bättre efter ett tag när tempot gick ner, trots att jag fortsatte dricka mycket på varje kontroll. Det bokstavligen skvalpade om magen vid ett tillfälle!

Med två kilometer kvar var frågan om jag ens skulle komma in under 3:30. Det var på håret, men då skulle jag behöva höja farten. Men det var bara att glömma, krampen slog till så fort jag ökade tempot det minsta över den lunk jag hade haft ett tag. Och jag som hade sagt till Anders Pihl före loppet att 3:20 var min skamgräns. Det var väl där och då som jag jinxade loppet för min del...

In i mål kom jag i alla fall, på min sämsta tid på länge. Rejält besviken förstås. Kul då att det gått mycket bättre för Pihlen som sprang sin första mara sen 1997 och krossade sitt pers med 45 minuter! Ruben, som sprungit halvmaran hade inte heller haft någon bra dag, och när Peter kom i mål några minuter efter mig var han inte heller speciellt nöjd. Så det var en rätt dyster samling IK Jogg:are som la sig på gräset och begrundade (löpar)livet.

Efter ett tag ryckte vi ändå upp oss och gick bort till prisutdelningen. Av någon anledning blev klassen M50 överhoppad, Peter och Ruben tröttnade när barnloppen började redovisas och gick och duschade istället. Själv stannade jag kvar för att kolla om det skulle redovisas några resultat i min åldersklass, även om jag förstås var säker på att det inte skulle bli någon medalj för min del med den mediokra tiden – förra året räckte ju 3:14 bara till fjärdeplats. Så döm om min förvåning när mitt namn ropades upp på tredje plats. Wow! Medalj på SM! Helt plötsligt var humöret på topp igen och återfärden till Karlskrona blev mycket roligare (även om elaka rykten säger att jag somnade till ett tag i baksätet...).