17 november 2017 kl 21:30
Det vanligaste felet motionslöpare gör brukar anses vara att köra de lugna passen för hårt och de hårda passen för lätt. Pete Pfitzinger anger att långpasset ska innebära någon ansträngning, inte bara vara "time on feet". Men inte hårt eller snabbt alltså, bara inte slött.
Sen beror det ju på vad du kör för långpass. Som maratonlöpare kör jag ofta 30km och ibland mer, åtminstone något pass upp till 37 km eller mer inför årets första mara och i år blev det ett pass på över 47km. Alla dessa pass springer jag lugnt, snarare långsammare än vanlig distansfart.
Men det finns individuella variationer och även olika perioder i ens liv, jag tror på att köra det man känner efteråt att det var nyttigt. Men efter ett långpass med fart behöver man nog minst två vilodagar och troligen fler före ett kvalitetspass (eftersom det ska köras hårt) så att köra hela långpass snabbt, tja, visst. Men det kan man inte göra ofta, då blir garanterat kvalitetspassen lidande. Men att springa t ex ett halvmaraton två veckor före maraton, men springa det i maratonfart, tycker jag själv är ett givande pass och jag är inte ensam om det. Men det är mycket p g a det mentala.
Själv höll jag på med att köra ett eller två längre pass i månaden ca 10s/km långsammare än min genomsnittliga maratonfart, med draghjälp, men det höll väldigt varierande sträckor innan jag fick växla ner till lugn löpning. 6 km en gång i snömodd och 32 km som mest, oftast 16-24. Jag kände att jag behövde det då och gör gärna det nån gång när dagsformen känns bra.
Men för att få upp fartuthålligheten tror jag mer på många långa intervaller, typ 5-6x2000m och 3-4x3000m. Eller 10x1000m med kort vila, m fl.