16 november 2019 kl 20:03
Redigerad 16 november 2019 kl 20:06
Min teori om löparsteget är att det är framförallt två saker som eliten gör som inte medellöparen gör:
1. Sittande hållning. Om man som många motionörer gör, krummar litet med ryggen och släpper ut rumpan bakåt, så får man automatisk överkroppen bakom hela kroppens tyngdpunkt. Således måste man skjuta fram benen längre framför kroppen för att upprätthålla balansen. Och då får man ett bromsande moment i varje steg på grund av så kallad "over stride".
Om man istället försöker köra fram bålen, så det nästan stramar i magen för att man rätar på sig så mycket. Då kommer överkroppens tyngpunkt mer i linje med hela kroppens tyngdpunkt och fotisättningen kommer naturligt hamna mer under kroppen. Särskilt om man har litet framåtlut i hela kroppen samtidigt.
En bra exempel är att titta på ryska damgymnastiktruppen när de går in på arenan. Snacka om stolt hållning! ha en sådan hållning när du springer, så lovar jag att heel striken försvinner. :-)
2. Avveckla steget för tidigt. Den typiska motionären springer på ett sätt som i bästa fall kan liknas vid snabb gång. steglängden är löjligt kort och man kommer knappt framåt, känns mest som en stötig trav eller liknande.
Det jag sett på eliten är att det låter varje steg räknas på ett helt annat sätt än motionärer. De sträcker ut bakre benet och även vristen maximalt innan stegavveckling. Och får på så vis ut maximal kraft av varje steg. Som en naturlig följd blir det även så kallade "höga knän" vilket avser att knät är påtagligt böjt i framsvingen. Något som kräver mycket mindre energi än att slänga fram ett nästan rakt ben.
Summa summarum, eliten har mer framåtgående momentum i varje steg, medans motionärer mer struttar runt (upp och ner) på stället.
Mycket att fundera på. Men exakt hur vristen är vinklad i fotisättningen tror jag är av underordnad betydelse. Ovanstående 2 punkter kan nog göra väsentligt större impact.
En som är grym på allt det här är Fredrik Zillén, en guru inom området skulle jag säga.