10 maj 2011 kl 09:56
Jag vet inte om det är smått suicidalt, men jag försöker tänka "Jag är tre år och backen är en sommaräng full med blommor" för att verkligen våga släppa på och bara låta benen gå som barn gör när de idiotrusar nerför en backe. Det ger i och för sig den ökade frekvensen, det lätta framåtlutet och foten med under kroppen som flera skriver om, men för mig hjälper det med en mental bild att jobba efter.
Detta är då förutsatt att underlaget är bra och inte megabrant. Är det knöligt och/eller väldigt brant försöker jag mer tänka "bergsget i Alperna" som graciöst skuttar fram.
(Ja, det kanske blev lite lite sömn inatt...)