KrönikaDet var dagen efter och kroppen värkte. Det var med andra ord precis som det brukar vara efter ett maratonlopp, den här gången i Köpenhamn. Ett lopp som blev en upplevelse långt utöver det vanliga.
Efter att ha varit motionslöpare i nästan hela mitt vuxna liv, törs jag påstå att jag har en hel del att jämföra med. Utan hjälpen som jag fick längs Köpenhamns gator, hade jag brutit mitt livs första maratonlopp. Malmö maraton 82 räknas inte, då jag i ungdomlig oerfarenhet dundrade in i väggen med påföljande vård på kardiologen.
Vid 30 kilometer dallrade Köpenhamnsluften av en brutalt stekande högsommarsol. Då insåg jag att jag hade två alternativ; att bryta eller att kraftigt reducera mina ambitioner. Loppet var så fruktansvärt att jag i ett svagt ögonblick tänkte; Snart dör jag, skönt, då slipper jag det här, mirakler tillhör bibeln, inte maratonlöpningen. Men när det var som djävligast tillkom något som var så nära ett mirakel jag kunde komma den här dagen; den danska publiken. Den inte bara sjöng och dansade, gjorde loppet till en grandios folkfest, den uppmärksammade varje enskild ansträngd löpare långt ner i klungan. En flicka i tioårsåldern löpte jämte mig med en bägare saft och en banan. "Her har du, du er nödt till ena´gi, du klarer det", sa hon med ett uppmuntrande leende. "Mange tak", svarade jag och kände energin fylla mig. Inte bara av fortskaffningen, utan lika mycket av flickans medkänsla med en 61 årig plågad gråhårig löpare.
Resten av loppet var som en ruskigt hård men ändå eriksgata. Inte ett enda litet ifrågasättande tillmäle kom från den uppmuntrande publiken. Som under Malmö maraton på 80 talet:" För fan, kom igen nu, du ser för jävlig ut". Vid ett tillfälle blev jag arg och gav en av de hånfulla en käftsmäll. Visserligen med handflatan, men den fick avsedd effekt. Han tystnade. Eller under Växjö maraton 2010, då de lördagsflanerande Växjöborna knappt höjde på ögonbrynen inför marterade maratonlöpare.
I Köpenhamn var upplevelsen diametralt annorlunda. Om det beror på att löpningen har etablerat sig i folks medvetande på ett annat sätt idag än på 70 och 80 talet vet jag inte. Eller om upplevelsen i Köpenhamn beror på att danskarna vet att "hygge sig", vet jag inte heller. Men ett tycks klart; att i varje fall den danska allmänheten, inser att ett maratonlopp är en påfrestning långt utöver det vanliga. Som inger respekt oavsett om löparen behöver 2.½ eller, som jag själv, nästan fem timmar för att ta sig runt.
