Löpningen har många dimensioner Foto: Eric Glans

Tankar från en mara

KrönikaDet var dagen efter och kroppen värkte. Det var med andra ord precis som det brukar vara efter ett maratonlopp, den här gången i Köpenhamn. Ett lopp som blev en upplevelse långt utöver det vanliga.

Efter att ha varit motionslöpare i nästan hela mitt vuxna liv, törs jag påstå att jag har en hel del att jämföra med. Utan hjälpen som jag fick längs Köpenhamns gator, hade jag brutit mitt livs första maratonlopp. Malmö maraton 82 räknas inte, då jag i ungdomlig oerfarenhet dundrade in i väggen med påföljande vård på kardiologen.

Vid 30 kilometer dallrade Köpenhamnsluften av en brutalt stekande högsommarsol. Då insåg jag att jag hade två alternativ; att bryta eller att kraftigt reducera mina ambitioner. Loppet var så fruktansvärt att jag i ett svagt ögonblick tänkte; Snart dör jag, skönt, då slipper jag det här, mirakler tillhör bibeln, inte maratonlöpningen. Men när det var som djävligast tillkom något som var så nära ett mirakel jag kunde komma den här dagen; den danska publiken. Den inte bara sjöng och dansade, gjorde loppet till en grandios folkfest, den uppmärksammade varje enskild ansträngd löpare långt ner i klungan. En flicka i tioårsåldern löpte jämte mig med en bägare saft och en banan. "Her har du, du er nödt till ena´gi, du klarer det", sa hon med ett uppmuntrande leende. "Mange tak", svarade jag och kände energin fylla mig. Inte bara av fortskaffningen, utan lika mycket av flickans medkänsla med en 61 årig plågad gråhårig löpare.

Resten av loppet var som en ruskigt hård men ändå eriksgata. Inte ett enda litet ifrågasättande tillmäle kom från den uppmuntrande publiken. Som under Malmö maraton på 80 talet:" För fan, kom igen nu, du ser för jävlig ut". Vid ett tillfälle blev jag arg och gav en av de hånfulla en käftsmäll. Visserligen med handflatan, men den fick avsedd effekt. Han tystnade. Eller under Växjö maraton 2010, då de lördagsflanerande Växjöborna knappt höjde på ögonbrynen inför marterade maratonlöpare.

I Köpenhamn var upplevelsen diametralt annorlunda. Om det beror på att löpningen har etablerat sig i folks medvetande på ett annat sätt idag än på 70 och 80 talet vet jag inte. Eller om upplevelsen i Köpenhamn beror på att danskarna vet att "hygge sig", vet jag inte heller. Men ett tycks klart; att i varje fall den danska allmänheten, inser att ett maratonlopp är en påfrestning långt utöver det vanliga. Som inger respekt oavsett om löparen behöver 2.½ eller, som jag själv, nästan fem timmar för att ta sig runt.  

14 kommentarer till artikeln

1970 • Lerum
#1
19 oktober 2012 - 08:12
Inspirerande artikel, man vill bara ut och springa :)
1961 • Kävlinge
#2
19 oktober 2012 - 13:46
Kan bara hålla med dig om årets lopp. Jag har varit där de sista 4 åren och det blir bara bättre och bättre. Kan även bero på omläggningen av banan som är mer publikvänlig nu.
1978 • Jönköping
#3
19 oktober 2012 - 17:42
Härlig läsning:-)
Michael Tsiparis
1969 • Hjärup
#4
19 oktober 2012 - 17:45
Härlig krönika! Du är en stor inspiration! Jag sprang min första mara i Berlin för några veckor sedan och det var en fantastisk upplevelse just på grund av alla människor runt banan.
Hälsa syrran =)
Magnus
0 • Stockholm
#5
19 oktober 2012 - 22:50
Håller med dig om att "publiken" i Växjö inte var speciellt intresserade, inget lopp om man vill ha publikstöd. Men en bra, platt och hyfsat snabb bana.
Karibou
1976 • Sundbyberg
#6
19 oktober 2012 - 23:16
Så sant att skriva : "Snart dör jag, skönt, då slipper jag det här, mirakler tillhör bibeln, inte maratonlöpningen." Så känner jag verkligen vid mitt första 3mil pass som -dum nog- genomfördes jag i Grekland under stekande sol (fast den var ok när jag började). Var det vatten eller energi som saknades, vet jag ej. Dock har jag tänkte rätt lik dig "bättre att jag dör nu istället för att avsluta ...de 2 sista km som är kvar". I detta fall blev en bensinstation min hjälp och jag drack och drack och drack... därefter blev det sååå mycket bättre och avlutade passet. 5 maraton senare... tränar jag för min 6:e om 2 veckor... Man lär sig aldrig, eller hur???

Fin krönika :) Tack för den
Ann Svensson
1965 • Göteborg
#7
20 oktober 2012 - 18:59
Jag sprang min första mara i ösregnet och blåsten i Stockholm den 2 juni i år utan att tänka en enda mörk tanke och bara njöt av att jag sprang där och att publiken faktiskt stod ut och var kvar och hejjade på oss. Göteborg Marathon blev min andra mara och det var perfekt löparväder men i princip folktomt utmed banan. Det fanns vissa sträckor där jag inte såg en enda människa och då var det svårt att hålla modet uppe. Om min man stått där med bilen i det läget hade jag gladeligen hoppat in och åkt med hem utan att passera mål.
Så precis som du skriver så är det publiken som gör loppet och att man orkar ta sig runt. Detta tror jag är extra viktigt för oss som behöver mer än 4 timmar för att ta oss runt.
1962 • Smäcken
#8
20 oktober 2012 - 20:56
Att springa de mer välkända marorna är med andra ord ett smartare val än de mindre kända loppen. Även om det kostar några extra hundralappar?
1962 • Smäcken
#9
20 oktober 2012 - 21:04
Göteborgsvarvet vet jag många som föredrar framför andra lopp, även om jag tycket det känns ännu mer inspirerande att springa i Köpenhamn. Jag tar Köpenhamn året efter Berlin Marathon nästa år :)
1951 • Lund
#10
21 oktober 2012 - 08:45
Hej på er alla!
Tack för era inspirerande kommentarer. Vi verkar vara ganska eniga, att publikens engagemang har en stor betydelse för upplevelsen av loppet. En ganska lätt slutsats om man deltagit i lopp med både publikstöd och som i Växjö, utan. (Därmed inte sagt att jag inte rekommenderar Växjömaran, det är ett utmärkt arrangerat lopp med en lättsprungen bana). Jag kan inte jämföra med New York och Berlin, bara med Köpenhamn och svenska lopp, men Köpenhamn var makalöst. Och Michael, hälsningen till din syster är framförd.
Anders Alkewall
1967 • Vellinge
#11
21 oktober 2012 - 11:09
Mycket inspirerande artikel!
Fram tills i feb/mars i år har jag inte begripit vad som driver alla motionslöpare. Jag har gjort många försök att börja men slutat vid andra passet vid ca 2 km. Senast för 8 år sedan. Men bestämde mig i februari för att försöka, med mycket träning, nå milen senast i juni månad. Lyckades och sprang halvmaran i september. Om två veckor blir det maratonpremiär, om jag nu lyckas ta mig i mål. Ska ha din artikel i åtanke under loppet.
1951 • Lund
#12
21 oktober 2012 - 14:34
Hej Anders - så glad jag blir. Löpningen är inspirerande, fast hårt ibland, lycka till på maratondebuten. Det viktiga är att lyssna på kroppens signaler och planera utifrån det. Du kommer att fixa det. Ge mig gärna en hint om hur det gick.
Anders Alkewall
1967 • Vellinge
#13
21 oktober 2012 - 21:07
Tack Gay, lovar att återkomma efter loppet.
1970 • Sala
#14
23 oktober 2012 - 10:54
Nu dör jag- skönt.. klockren skildring.
Endast registrerade medlemmar kan posta kommentarer.
Registrera dig här eller logga in ovan.