Chicago Marathon

Jaha, det här blev ju inte som jag tänkt. Men ganska bra ändå.

I mitten av veckan började jag känna att det killade oroväckande i halsen. På fredagen hade det utvecklat sig till hosta. Att jag dessutom tillbringade större delen av dagen ombord på flyget till Chicago gjorde säkert inte saken bättre. Så när jag checkat in på hotellet gick jag och la mig på en gång för att förhoppningsvis vakna friskare. Planen var ändå att hålla mig kvar på svensk tid eftersom loppet startar redan 07:30 på söndag. Så det passade bra att lägga sig redan vid femtiden, lokal tid.

På lördagen vaknade jag och var inte friskare, tvärt om. Förstod att det inte skulle bli något pers här i Chicago, tveksamt om det skulle bli start över huvud taget. Jag tog mig i alla fall iväg till nummerlappsmässan där jag teamade upp med Karima. Det blev en ganska snabb runda bland utställarna, sen tillbaka till hotellet för att vila några timmar. Avslutade dagen med en promenad till startområdet för att få lite tävlingsvibbar. Sen tidigt i säng igen. Kanske kändes halsen lite, lite bättre.

Och så var det race day, och helt frisk var jag definitivt inte. Men om jag tog det lugnt borde det ändå inte vara någon fara tyckte jag. Så det blev de vanliga tävlingsförberedelserna: havregrynsgröt och macka med Favoritsvägerskans plommonmarmelad till frukost. Korta tights, t-shirt och tunna löparhandskar kompletterades med en buff runt halsen så den inte skulle bli kall. Halv sju var det dags att gå från hotellet en dryg kilometer till starten bland en flod av människor – 45000 startande, mäktigt! Ännu hade inte solen gått upp, men horisonten var vackert rödfärgad österut.

I startområdet hann jag hälsa på Karima och önska lycka till medan hon gick till startfållan för "American Development", snäppet under den riktiga eliten. Själv hade jag seedat in mig i startgrupp A med hjälp av resultatet från Mariestad. Fast med dagens förutsättningar var det förstås alldeles för långt fram, så jag höll mig i bakkant av startfållan. Även om jag kände mig helt felplacerad var det ju ändå lite coolt att ha startnummer 725 i ett lopp med 45000 deltagare.

En tjej sjunger nationalsången i högtalarna och sen är det snart dags för start. Ingen nedräkning eller något peppande, utan speakern konstaterar bara att "där gick starten". Sen blir det i alla fall bra tryck när de kör Rolling Stones "Start me up" på högsta volym. Jag tuffar igång och håller mig långt till höger för att vara ur vägen för snabbare löpare. Lite osäker på hur snabbt jag törs springa, men strax över fem-tempo borde vara okej – en halvminut långsammare än om jag varit frisk.

Eftersom jag helt hade släppt alla tidsambitioner blev det ett upplevelselopp istället. Jag höll mig långt på högerkanten hela tiden för att ha bra kontakt med publiken och kunna läsa alla skyltar de höll upp. "You can run slower tomorrow when nobody's watching" och "Pain is temporary, bragging is forever" för att bara nämna två av alla hundratals roligheter. Och så blev det ett high-five:ande utan dess like. Tror jag gjorde gott och väl över 500 high-fives. Något av det roligaste på hela loppet var när jag skulle high-five:a en liten kille i enmetersstorleken, men vi missade så det blev ingen klapp. Då vänder jag om några meter och tar om det. Jublet från publiken som såg vad som hände levde jag på den närmaste milen!

Publiken, ja. Över en miljon längs gatorna, enligt vissa uppgifter 1,7 miljoner. Och de hörs, kan man lugnt säga. Inte som i Stockholm där man väntar på "sin" löpare, applåderar honom/henne och sen går hem. Nej här stå folk i timmar och skriker sig hesa: "go runners, looking good, you can do it" så det nästan slår lock för öronen. Så var det någonstans jag skulle satsa på ett upplevelselopp så var det här. Undrar om jag inte ska göra likadant i New York nästa år. Persa kan man ju göra på tråkigare banor, typ Mariestad...

Även om jag tog det ganska lugnt så är en mara alltid en mara, speciellt när man inte är helt frisk. Så efter att ha fått medalj, sportdryck, banan och goodiebag la jag mig ner en lång stund i gröngräset och bara njöt i solen – vädret var helt underbart. Soligt och uppåt 17 grader vid målet, knappt tio vid start. Sen en långsam promenad tillbaka till hotellet för dusch och lite mer vila innan Karima och jag firade med en gigantisk pan pizza. En trevlig avslutning på en förvånansvärt bra dag.

Så kanske var min förkylning en "blessing in disguise". Så här kul tror jag inte jag haft på något lopp tidigare. Sprang med ett brett leende hela vägen från start till mål. Eller, kanske inte de allra sista kilometerna när det började gå lite trögare och, faktiskt, det var lite mindre publik. Men på det hela taget ett otroligt kul lopp och skyhögt över mina förväntningar när jag blev sjuk. Two thumbs up! :-)