Wien Marathon

Oj. Oj. Ojojoj. Pers igen! Sub 3:20!!

Började dagen 6:30 med liten hotellfrukost, kompletterad med en rödbetsshot och inte minst favoritsvägerskans plommonmarmelad (som alltid måste ätas innan lopp). Sen ombyte till löparkläder – korta tights, linne och tunna handskar – och transport till starten. På tunnelbanan vimlade det av löpare, men tågen gick i treminutersintervall så det var inte trångt. Framme i god tid, mer än en timme innan start. Gick omkring och insöp atmosfären och spanade om jag möjligen kunde hitta Marcus, men det var förstås lika omöjligt som en nål i en höstack. En mycket kort uppvärmning när det var knappt 40 minuter kvar till start för att väcka benen och få upp värmen i kroppen lite och så in i startfållan.

Efter Österrikes nationalsång och An der schönen blauen Donau i högtalarna gick startskottet. Jag stod rätt långt fram i min fålla så jag var över startlinjen inom en minut. Först skulle bron över Donau passeras så det blev uppförsbacke direkt, och sen lika mycket nedför förstås. Därefter var banan i stort sett platt, men hela vägen mellan km 10 och 19 gick det mycket svagt uppför. Så lite att man faktiskt inte tänkte på det alls, ungefär 40 meter fördelat på hela sträckan. Sen blev det motsvarande utförsbacke från 19 km till 21, och därefter platt igen.

Eftersom uppladdningen gått bra och de yttre förhållandena var perfekta tänkte jag göra ett försök att knäcka 3:20. Löpningen kändes larvigt lätt första 15 km, jag fick ligga och bromsa för att inte springa för fort. Nånstans vid 17 km fick jag en känsla av att det började gå lite trögt i benen, men den känslan försvann på någon kilometer. Storebror Christer stod och hejade på vid 12 km och igen vid 20 km – där fick jag den förvånade kommentaren "du ligger ju före schemat!", det levde jag på ett bra tag.

Efter halva sträckan tunnade det ut lite i löparleden, det springs även en halvmara som startar samtidigt. Här kom även de första dropparna regn, men det blev aldrig mer än just några droppar. För övrigt var vädret perfekt: plus 10 grader och praktiskt taget vindstilla. Vid 30 km blåste det till lite men det stillade sig igen. Just vid 30 km var det en bit där man vände och mötte löpare, där såg jag Marcus och vi peppade varann. Samma sak vid km 33, där blev det till och med en high five. :-)

Fortfarande kändes allt bra och jag kunde springa ganska avslappnat. Såg att jag hade 4:42 som snittempo enligt Garmin, vilket i praktiken borde betyda 4:44. Helt enligt min plan för sub 3:20 alltså. Sista tre kilometerna går det lite uppåt igen, och framför allt den allra sista kilometern. Inte jättemycket, som Avenyn ungefär, men när man ska spurta så märktes det! Ökade ändå lite för att vara riktigt säker på att klara 3:20, de sista 150 meterna var jag nere på 4-tempo och kunde trycka av klockan på 3:19:39 som också blev den officiella tiden.

Direkt efter målgång fick man medaljen, och det var länge sen jag kände mig så förtjänt av den. Riktigt, riktigt glad! Jag hann inte mycket mer än hämta en vattenflaska så var Marcus också i mål, med ett nytt personligt rekord. Så nu har vi båda något att fira när vi går ut och käkar ikväll!

Placering 874 totalt, 69 i klass M50.


Bild från finishen; mindre än 300 meter kvar. Foto: Christer Forsgren. [CC BY]