Foruminlägg av Hans Gustafsson

< < < 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 > > >
#1
•
27 december 2007 kl 17:42
Gilla
Johan: Muskulaturen tränas upp just med framfotslöpning. Men det är svårt att undvika att gå ner med hälen först i dagens uppbyggda skor med två-tre centimeters kudd-klack.

Jag varvar med att springa i skor med tunn sula, av den typ som sportaffärerna envisas med att kalla "street-skor".

Det är ju så att vid löpning på framfoten så utnyttjar man kroppens naturliga dämpning: fotvalv, vadmuskulatur, knän och då behövs inte dessa onaturliga kuddar under hälarna. Men man får gå ut försiktigt, kanske någon kilometer första gången för att senare trappa upp.

Förutom träningsvärk i vader känns det också att musklerna inne i foten och runt fotlederna används mer och därmed byggs upp.

Det bästa är naturligtvis att springa barfota, då känner man tydligt hur man ska sätta ner fötterna, men det är inte riktigt säsong för det just nu.
#2
•
28 december 2007 kl 21:10
Gilla
Stretchning av musklerna på smalbenets framsida: Effektivast (för mig) tycks vara att köra den vanliga övningen för framsidan av låret, men att man tar tag i tårna (bäst grepp med skor på) och drar tårna uppåt och pressar dem in mot skinkan så mycket man orkar.

När jag bytte från detta sätt att stretcha framlåren (tog inte så bra på dessa muskler) och körde lite mer korrekt stretch av låren med knäet mot en stol o.s.v. så fickk det till följd att jag började känna av benhinnorna (jag hade då sprungit regelbundet i flera år).

Därav drar jag slutsatsen att mitt felaktiga sätt att stretcha lårframsidan i själva verket var ett korrekt sätt att stretcha smalbenets framsida. Efter att jag återgått till denna övning försvann problemen.

Jag tycker att "Ewerlöf"-varianten tar för dåligt. Eventuellt kan man göra den med ett ben åt gången. Man sitter då på "halvhuk" på kanten av en säng, med ena benet i golvet och med hela kroppstyngden på hälen på den fot på det ben som ligger under en på sängen. Samtidigt kan man hålla fötterna under detta bens knä och dra uppåt.

Hoppas beskrivningen går att förstå.
#3
•
29 december 2007 kl 00:06
Gilla
Nix.

Stöten ska inte fortplantas upp i kroppen via knän och höfter som den gör om man klampar i med hälen först.

Foten och underbenet utgör en fjäder (ingen dragfjäder, utan fjäder som i en svikt) och underben och lår utgör den andra.

Den lilla framfoten? Hur ser din häl ut?

Sätt ned foten först där evolutionen sett till att den är som bredast och belastningen därmed blir som lägst.
#4
•
29 december 2007 kl 23:20
Gilla
Johan: Att behinnorna på framsidan av underbenet irriteras tyder ju på att musklerna där används på ett sätt som de inte är ämnade för. Det är ju bara att kolla på storleken för att se att det är musklerna på baksidan som ska göra jobbet.

Jag är övertygad om att ett naturligare sätt att sätta i foten leder till färre skador och att dagens vadderade skor hindrar detta. Men man måste komma ihåg att den ovane som vill gå över till tunna skor måste ta lång tid på sig att vänja sig.

Skönast av allt är ändå löpkänslan när man rusar iväg med närkontakt med marken.
#5
•
26 januari 2008 kl 01:17
Gilla
Hmm... "skräp-mil" bygger upp kroppen och gör den redo för mindre doser av hårdare träning. Icke att förakta med andra ord. Den som vill vara supereffektiv under alla sina träningspass lär komma på andra tankar när skadorna gör sig gällande. Jag springer lite som det faller sig. Lyssna på kroppen och humöret!

Själv har jag dryga två mil till jobbet, cyklar mestadels, men springer sista biten när det passar. Cyklingen är "skräp", men ger väl antagligen en del och den avslutande löpingen (9-13 km) blir lite som den blir. Känns rätt bra. Lär väl inte bli världsmästare.
#6
•
16 februari 2008 kl 18:00
Gilla
Låter trevligt. Jag kommer om inget om inget oförutsett inträffar.

Söndag 24/2 kl. 12 var det alltså.

Det hör nästan till att springa vilse på 18km-rundan, det är någonstans när man springer längs med en mosse som man låter sig luras (12km kan nog stämma) och tricket är att hålla mer åt vänster än man tror (och inte förledas ut på mossen). Hade man sprungit där oftare vore det ju inga problem, någon gång om året blir det för min del.



#7
•
3 mars 2008 kl 23:55
Gilla
Jag brukar springa barfota då och då under den del av året då det inte ligger sand på gångvägarna. Slät och fin asfalt tycker jag är bra underlag, man ser var man sätter ner fötterna. Fotsulorna härdas ganska fort, men man får blåsor om man springer för långt i början. Vaderna tar längre tid att träna upp. Första gången jag provade sprang jag dumt nog sex kilometer bara för att det var så skönt. Jag fick kraftigare träningsvärk i vaderna än efter ett maraton.
#8
•
12 mars 2008 kl 21:57
Gilla
Om människan hade varit gjord för att landa på hälen hade evolutionen sannolikt tvingat fram en fettklack på ett par tre centimeter under densamma och hälen skulle dessutom haft en mycket större area för att bättre fördela trycket. Antagligen bättre då att landa naturligt där foten är som bredast och tryckbelastningen blir som minst och utnyttja fjädringen i hålfot, fot/underben och underben/lår.

Att sedan de flesta inte är vana att springa så och att det krävs en långsam tillvänjning är en annan femma. Kortsiktigt är det säkert bra att låta skorna sköta all dämpning och stabilisering, men långsiktigt är det bättre att bygga upp fotmusklernas naturliga förmåga till detta.

Jag tror på tunnare sulor, men att skynda långsamt.

#9
•
17 juli 2009 kl 23:29
Gilla
Jag skulle säga att det bästa sättet är att köra den andra stretchen som du nämner som väl egentligen är avsedd för lårens framsida. För att den ska ta måste man ha skor på sig för att få grepp om fotens främre del vilken man trycker upp mot baken. Det tycker jag är effektivast. Sedan får man prova sig fram med att greppa foten i olika vinklar och trycka och dra på lite olika sätt för att det ska kännas att det tar.
#10
•
20 juli 2009 kl 22:49
Gilla
Jag har också ont på samma ställe. Att det ömmar en smula är nog en bättre beskrivning i mitt fall. Och cykling blir det snarast sämre av här också. Efter mycket om och men lutar jag åt att det snarare rör sig om irriterat muskelfäste i mitt fall orsakat av korta muskler. Att området blir irriterat av cykling tyder på det. Jag misstänker att den nedåtgående pedalrörelsen aktiverar benet på liknande sätt som fotnedsättning på tårna, om än inte med samma intensitet.

Jag stretchar nu inre och yttre vadmuskeln och framsidan på smalbenet mycket kraftigt och långvarigt (dock inte så att det gör ont) flera gånger om dagen. Bästa sättet för min del att komma åt tibialis anterior (så heter den väl?) på framsidan är att köra den vanliga framsidelårsstretchen med benet bakåtböjt, men att hålla benet och trycka på foten så att smalben snarare än låret sträcks. För att komma åt ordentligt och får riktigt grepp måste man ha skon på och pressa tårna mot baken. Vanligen rekommenderas stretch av den muskeln genom att sitta på huk, men den varianten tar ju inte tillräckligt.
#11
•
20 juli 2009 kl 22:56
Gilla
Det går faktiskt ganska fort att vänja fötterna vid barfotalöpning på asfalt, man får bara ta det i små portioner, några hundra meter till att börja med och sedan öka efter hand och hålla sig till nyasfalterat. Vaderna är betydligt känsligare för denna nya typ av belastning än fotsulorna. Helt barfota känner man ju dessutom underlaget på ett helt annat och behagligare sätt än med skor, hur tunna dessa än må vara.
#12
•
29 juli 2009 kl 22:50
Gilla
Hej Erik!

Om det stämmer att mina (och kanske dina) muskler i vadregionen är en smula korta, så är nog muskelfästena småirriterade hela tiden. Jag ska försöka mig mig på Fredriks metod ovan att snedbelasta för att komma åt bättre.

Jag har hittat en liten stolpe vid en parkeringsplats där jag bor. Den är försedd med en liten skylt som talar om parkeringsplatsens nummer. Den står precis lagom nära kantstenen så att jag kan kila ner hälen, ta tag i skylten och på så sätt komma åt att sträcka ut vaden ordentligt.
#13
•
30 juli 2009 kl 19:28 Redigerad 30 juli 2009 kl 19:29
Gilla
Idag har jag tränat barfota på gräs, sprungit fram och tillbaka, åt sidorna o.s.v. i en halvtimme, allt för att träna fötter och vader och få upp rörligheten. Sedan här hemma har jag en femlitersdunk med vatten som jag har snört på en gammal sko. Med hjälp av den tränar jag att vicka foten i olika riktningar, sittandes på stol och liggandes på sängen (med benet utstickande över kanten). Sedan en del vajande stående på ett ben (utan dunk).

Så nu jävlar! Ger inte detta resultat så är det väl bara amputation som gäller.
#14
•
15 augusti 2009 kl 01:26
Gilla
Martin : Jag har sprungit barfota på löpband en gång och flertalet gånger utomhus på asfalt och gräs. Jag tycker nog att löpbandet är det minst lämpliga för bara fötter. Kändes som lite åt sandpappershållet, alltså med ett bra fäste gjort för skor.

Jag rekommenderar slät och fin asfalt, så nylagd som möjligt. Börja så sakteliga, kanske på sin höjd någon knapp kilometer till att börja med, eller i alla fall inte så långt att du får blåsor, om du kan undvika det. Sedan får man ha tålamod och trappa upp så sakteliga.

Misstänker att du trots allt kommer att få rejäl träningsvärk i vaderna.
#15
•
10 april 2010 kl 22:22
Gilla
Det är det snabbaste av de två senaste årens resultat som räknas

2007 hade löparen på plats 1000 (män) en tid runt 1.29.30
2008 var den tiden runt 1.29
2009 var tiden runt 1.30

Långsamt lopp i fjol således.

Min tid från 2007 gav startnummer 1024 och en plats i 1B ifjol, medan min halvminuten sämre tid från 2008 överraskande nog ser ut att räcka till startnummer 860 och plats i 1A i år.

Nästan ner mot 1.27 tycks räcka för en plats i 1A i år, om inga förargliga justeringar tillstöter.
#16
•
16 april 2010 kl 23:49
Gilla
Köpte också tights på Netto för ett par år sedan. Var jättenöjd. Köpte tights på Lidl idag. Möjligen tunna, men satt som de skulle. Köper nog ett par till nästa vecka.
#17
•
24 april 2010 kl 21:05
Gilla
Jag fick blod i urinen 2002.

Dagen efter ett väldigt intensivt löppass kissade jag onormalt mycket hela dagen utan att egentligen vara kissnödig, precis som PP beskriver det här ovan. På kvälllen, dagen efter träningen, blev urinen rosafärgad och jag svimmade dessutom.

Min tolkning av det hela var att ett mindre blodkärl i en njure gått sönder, kroppen svarade med urinutsöndring för att bli av med det utsipprande blodet, vätskeförlusten fick mig att svimma (min teori).

Jag uppsökte sjukhus, blev undersökt, hemskickad och några veckor senare undersöktes njurarna med röntgen och urinblåsan med cystoskopi. Inget fel hittades, vilket jag antar styrker min teori om ett ansträngt kärl som gått sönder. Ingen av undersökningarna medförde något speciellt obehag.

Enda minuset i sammanhanget var en snorkig urolog som sade sig aldrig ha hört talas om blod i urinen i idrottssammanhang. Han kunde tydligen inte ta att jag läst in mig på ämnet i veckor via vetenskapliga artiklar på internet.
#18
•
24 april 2010 kl 22:05
Gilla
Ja, dessa benhinnor!

Om du inte gjort detta innan, så testa nedanstående, för det har hjälpt mig i liknande situationer:

Stretcha framsidorna av underbenen som en sekundäreffekt av att stretcha framsidorna på låren.

Alltså, kör den vanliga stretchen för lårframsidorna men ta tag ordentligt i foten och dra upp den mot baken. Detta drar skönt i musklerna på vadens framsida och gör susen för dem. Det har hjälpt mig, kan jag lova. Lycka till!
#19
•
15 maj 2010 kl 01:16
Gilla
Av de rundor jag brukar springa är den kortaste på drygt 9 km och jag brukar tänka att det är långpass när det blir antingen längre än 20 km eller 90 min.

Så en tumregel skulle kunna vara: dubbelt så långt som din kortaste vanliga runda (alltså inte kvalitet (intervall, fartlek mm)).
#20
•
19 maj 2010 kl 20:59
Gilla
Första gången sprang jag runt sex kilometer. Rekommenderas inte. Fruktansvärd träningsvärk i vader i fyra-fem dagar. Blåsor under fötterna, men inte så farligt. Se upp för bristningar. Träna upp vaderna med tåhävningar i trappa. Öka dosen barfota som du skulle ökat dosen vanlig löpning om du vore nybörjare. Någon kilometer i början, ett par gånger i veckan, sedan ett par kilometer o.s.v.
< < < 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 > > >