Oslo Marathon 2013 (brutet)

Förutsättningarna var perfekta. 10 grader, vindstilla, en sol som värmer, massor av folk, feststämning. Jag ställer mig längst fram i grupp 2. Riktigt häftigt att stå längs fram på startlinjen, en tv-kamera hänger någon meter framför och man hade kunnat vinka till sig själv på storbildsskärmen. Nedräkning från 10 och starten går. Förutom några få framför är det helt fritt fram. Tv-kameran visar uppifrån hur 1000 löpare sätter igång. Jag hör trampet bakom mig. Man flyger fram runt rådhusplatsen. Det går snabbt och det känns lätt. Efter någon km kommer jag in i 4:45-lunk. Känns lätt och ledigt. Första backarna är rätt beskedliga. Efter varje uppförsbacke kommer en nerförsbacke där man lätt tar igen förlorad tid.

Första milen går ungefär som planerat, men börjar nog ana att något inte är 100% ok. Vid 12km börjar magen knipa rätt ordentligt. Sänker tempot lite, men håller mig ändå inom planen. På väg uppför järnvägsbron blir det helt plötsligt väldigt mycket folk som kommer bakifrån. 3:30-farthållaren springer förbi med en rejäl klunga av följeslagare. Vågar inte försöka hänga på och inser att jag måste till en toalett vid nästa vätskekontroll. Spenderar ett par minuter där, men magknipen ger sig inte. Det bubblar och spänner. Från 16km går det nerför i nästan 2km, men går inte att öka farten. Nu springer det förbi folk till höger och vänster. Springer förbi nästa vätsekontroll också, känns inte som det är läge att ge magen mer att jobba med. Tar beslutet att om det inte blir bättre innan passage vid 1/2-mara så är det nog läge att kliva av.

Tyvärr blir det så. Känns otroligt trist. Magknipen hängde i ett par timmar till trots en del vila. Hade inte varit kul att springa 2 mil till. När magen väl är ok så känner jag mig ungefär lika sliten som efter en lunchjogg på jobbet, dvs. inte alls. Fanns mycket krafter att ta av. Nu finns det en bra anledning att återvända till Oslo...