Stockholm Marathon

Vilket lopp! Nästan perfekta förutsättningar: mulet och knappt femton grader. Kanske lite mycket vind bara, 6 m/s från sydväst.

Innan loppet hade jag samling med både kollegor från ELFA och IK Jogg- och jogg.se-medlemmar. Jag hade fixat en stor skylt med IK Jogg-loggan på så att det skulle vara lätt att hitta oss. Ändå lyckades en av kollegorna (inga namn nämnda) gå förbi oss på nära håll tre gånger utan att se oss...

Jag hade hela tiden haft inställningen att den här gången skulle jag bara njuta av loppet och aldrig lida, i så fall var det bara att slå av på tempot. Jag har ju liksom persat på maraton så det räcker för i år. Men ändå hade jag satt på ett mellantidsarmband för 3:40 – om benen var riktigt pigga skulle det kunna gå, och ändå uppfylla målet om att verkligen uppleva loppet och allt runt omkring.

Så jag öppnade i 5:10–5:15-tempo som kändes riktigt lätt och med pulsen på 145. Försökte hitta bra ryggar hela tiden som fick dra och hålla lagom tempo, medan jag koncentrerade mig på omgivningen. Jag high-five:ade med barn, gav tummen upp till folk som hejade och applåderade, sjöng med i låtarna som banden spelade, kort sagt trivdes med livet i största allmänhet.

Lite koll hade jag ändå på mitt mellantidsarmband, och jag låg inom en halvminut efter fram till halvmaran, trots att pulsen fortfarande låg på en behagligt låg nivå; klart under 150. Några 3:40 skulle det inte bli, men kanske det skulle gå att putsa några sekunder på perset? Men fortfarande var huvudmålet att trivas under loppet. Så jag fortsatte på den inslagna banan med high-five:ande och glada tillrop till publik och medtävlare.

Precis i påfarten till Västerbron stod brorsan med kameran i högsta hugg, så då blev det extra vackra löpsteg i uppförsbacken.
Strax efter 35 km stod Jogg-Krister, så det blev förstås en high five där också. På första varvet missade jag honom nästan, så den här gången hade jag sett till att dra mig ut på högerkanten för att var beredd. Han ropade "Du är så jäkla snabb", och just så kändes det. Efter en liten dip under någon km längs ut på Gärdet hade benen verkligen bara trummat på, utan problem i vare sig lår eller vader. Däremot kändes det lite under fötterna, i trampdynan bakom stortån. Men det skulle knappast bli bättre av att minska tempot. Just här började jag ändå känna i låren att jag varit ute ett bra tag. Jag minskade några sekunder på tempot under resten av Norr Mälarstrand, vilket gav benen ny styrka inför Torsgatans stigning.

Väl inne på Odengatan kändes det verkligen som om det bara var upploppet kvar, och jag gick tillbaka till mitt 5:15-tempo. Uppför Sturegatan med Stadions klocktorn i fonden gick det så lätt med publikens stöd, och väl inne på Stadion var jag glad som ett barn på julafton. Vinkade till publiken hela varvet runt och kände att jag verkligen hade lyckats med min målsättning: det här var det roligaste Stockholm Marathon hittills. Och det snabbaste. Kanske var det upplevelse-endorfinerna som hjälpte till? Hursomhelst blev det banrekord med nästan en kvart, och PB med 2:42. Receptet på en bra tid är uppenbarligen att ha roligt och vara avslappnad.

_____
Precis som på de senaste tävlingarna körde jag med flaska-i-hand och stannade faktiskt inte vid någon vätskekontroll förrän det bjöds på Cola vid 36 km, och på Odengatan vid 39 sköljde jag ner en druvsockertablett med lite vatten. Jag börjar mer och mer tro på Tim Noakes' devis "drink to thirst". I dag, med det svala vädret, räckte en halvliter.