Lidingöloppet

Med över två månaders nästan totalt träningsuppehåll på grund av lårskada, och bara ett enda långpass sen maj var förstås förväntningar rätt lågt ställda. Istället för tävling fick jag tänka mig att det var ett långpass med vätskekontroller. Fast det skulle förstås vara kul att koma under 2:45 – min gissning i jogg.se:s tävling var 2:44:54.

Kom ut till Lidingövallen i god tid – i år funkade bussarna från Ropsten perfekt, bara att kliva på. Mötte Peter, Bodil och Ruben som avtalat utanför nummerlappsutlämningen. De hade redan hämtat sina startkit så jag tog mig snabbt till ingången för att få ut mitt. Där inne träffade jag min gamla studiekamrat från Linköping och numera HCK-klubbkompis Kristina. Kul!

Gemensam promenad mot starten där Peter och jag värmde upp tillsammans ett par kilometer innan det var dags att gå in i startfållan. Eftersom jag inte alls hade normal kapacitet för startgrupp 2 såg jag till att hålla mig i bakre delen av fältet när starten gick. Som vanligt väldigt trögt första kilometerna och närapå totalstopp när man svänger vänster in på grusvägen. Men i år brydde jag mig inte så mycket eftersom jag inte jagade något personbästa.

Första milen funkade riktigt bra. Under Risveden Terräng för två veckor sen märkte jag att pulsen låg bra mycket högre än normalt fast andningen inte var flåsig. Jag tolkar det som att syreupptagningen i lungorna inte påverkats så mycket av träningsuppehållet, men att mängden mitokondrier i musklerna har minskat. Så pulsen fick gå upp mot det som för tre månader sen var min tröskelpuls, men inte mycket högre.

Vid inre delen av Kyrkviken stod Bodil och hejade på. Jag kände mig fortfarande rätt pigg så jag vinkade glatt medan hon fotograferade. Strax efter stod Gunnar från Solvikingarna som också hejade på. Tempot var här helt rätt för att komma in under 2:45, vid 10 km låg jag en minut före och skulle alltså kunna tappa lite på slutet. Det skulle bli mer än "lite"...

Den fina känslan tog ganska abrupt slut nånstans runt 18 km, det var som om all överskottsenergi försvann. Den räckte för att ta sig framåt, men inte mycket mer. Jag började gå i nästan alla uppförsbackar men kunde fortfarande rulla på hyfsat utför. Som beräknat blev jag omsprungen av Peter som startade 10 minuter efter mig men var i mycket bättre form. Vid 20 km blev det ny välbehövlig pepp av Bodil som gav en kort men bra boost. Vid det laget var det uppenbart att jag inte skulle komma under 2:45, frågan var om jag skulle klara tretimmarsgränsen.

Resten av loppet var riktigt jobbigt. Fastän det inte var speciellt varmt, runt 14 grader, svettades jag ymnigt och var väldigt törstig. I början drack jag bara sportdryck, efter första milen även vatten och efter andra milen blev det Cola också. Ändå kände jag mig törstig hela tiden. Samma känsla som på Ölands Marathon för två år sen, och samma efterräkning skulle det visa sig...

Kämpade vidare med tömda energidepåer. Gick uppför hela Abborrbacken, det gjorde jag inte ens när jag som nybörjare på löpning sprang Lidingöloppet första gången. De platta sträckorna gick ändå hyfsat, då kunde jag oftast hitta en rygg som jag kunde följa. Efter Karins backe, där jag förstås också gick, är det lite målvittring så då sprang jag även i de små uppförsbackarna som kommer efter stora backen. Någon riktig spurt blev det inte, jag hade ändå god marginal till tre timmar och det fanns knappt någon kraft kvar.

Korsade mållinjen och stoppade klockan på 2:53:16, officiell tid är en sekund bättre. Kände mig matt i hela kroppen men inte så muskulärt trött som man kunde trott. Törstig men inte sugen på nåt, konstig känsla. Fick ändå i mig en mugg vatten, kaffe och en liten bulle. I målområdet var det den vanliga blandningen av nöjda och besvikna löpare, jag växlade några ord med båda sorterna innan jag vandrade bort till väskutlämningen och bytte till torra kläder inför resan hemåt. Busskön var kortare än 100 meter så det tog inte lång tid innan jag var på väg mot Ropsten igen. Och på bussen visade det sig återigen att det är en liten värld: på sätet mitt emot satt Per som jag träffade efter målgång i Berlin 2012. Vad är oddsen!

Framme i Ropsten hade jag fortfarande den där märkliga känslan av av att vara jättetörstig men inte vilja dricka något. Förstod ju att jag ändå borde få i mig något så jag gick in på Pressbyrån och köpte en Vitamin Well Reload. Tjejen i kassan frågade som vanligt "var det bra så?" och jag svarade "ja... eller förresten, kan jag få en liten plastpåse också". Jag hade mina aningar om vad som var på gång. Och jodå, bara en minut senare kom det mesta av det jag druckit senaste timmarna i retur. Inte undra på att det gått trögt i löpningen när all energi stannat i magsäcken. Om någon har en förklaring till varför magen någon enstaka gång går i baklås skulle jag gärna vilja veta det, själv har jag inte hittat något gemensamt mönster för de tre gånger det hänt.

Så det blev ett Lidingölopp med blandade känslor: Skönt att ändå ta sig runt trots nästan helt utebliven träning. Härligt väder. Kul att träffa löparkompisar från när och fjärran. Men trist att inte magen var samarbetsvillig. Nya tag nästa år, förhoppningsvis bättre tränad och med en mage som inte bråkar!