Västkusten Runt

Pers igen!

Valde bort Stockholm Marathon i år och körde Västkusten Runt för andra året istället. Gjorde i ordning allt kvällen innan, la fram kläderna, satte fast nummerlappen, blandade sportdryck och så vidare. Jag trodde därför att trekvart skulle räcka på morgonen för att komma iväg, men det blev ändå stressigt på slutet, och jag var framme och rullade in i startfållan med en(!) minut tillgodo till min starttid 07:08. Hann precis lämna min väska med ombyteskläder till en funktionär och sen gick startskottet.

Regn och blåsigt redan från start, fast medvind inledningsvis. Ganska kylslaget men körde ändå utan vindväst eftersom jag hade vinden i ryggen. Efter någon kvart var det dags att ta första slurken sportdryck, men attans – flaskorna stod kvar i kylen hemma, kvarglömda i stressen! Eftersom det var såpass kallt borde det ändå fungera att ta sig runt och bara dricka i depåerna. Men såklart kändes det inte bra att ha tillgång till vätska under hela rundan.

Framme i första depån beklagade jag mig lite för de som serverade sportdryck om hur klantig jag hade varit, och vips trollade de fram en flaska vatten som jag fick ta med mig. Tack för det! Passade här också på att ta på vindvästen som jag hade packat med i sadelväskan. Inte för att jag var särskilt kall om bålen, men jag hade börjat frysa lite om fingrarna och tänkte att om jag fick upp allmäntemperaturen blev även fingrarna varmare. Rätt tänkt visade det sig.

Sen rullade det på norrut med blandat ösregn och duggregn. Jag gick in i varje depå och tog lite sportdryck och en halv slät bulle varje gång. Utanför Uddevalla kom första depån med varm mat, korv med mos. Gott med något varmt, dessutom hade det just slutat regna då så det blev en riktigt trevlig matpaus. En snabb kopp kaffe på det och så iväg igen. Nu kommer man in i Dalsland och ett betydligt mer kuperat landskap. Inledningsvis en stigning på över 100 meter på mindre än två kilometer och sen upp och ner hela tiden.

Efter att solen tillfälligt visat sig en kort stund började regnandet igen och höll i sig nästan ända fram till Trollhättan där det var dags för matpaus nummer två, en riktigt god köttsoppa. Nu var det knappt nio mil kvar, utan regn men med en rejäl motvind – såklart hade det friskat i under dagen så det blev mer motvind än medvind. Mesta tiden låg jag nere i bocken och kämpade mot vinden, till och med i de lite brantare nedförsbackarna fick man trampa för att inte tappa fart.

I Västerlanda en bit söder om Lilla Edet kom dagens höjdpunkt: en depå bemannad av IK Stern där alla var fruktansvärt peppande: redan långt innan jag kom in i depån var det jubel, applåder och busvisslingar. Sen förstklassig service, "kliv bara av, jag tar hand om cykeln", "vad vill du ha, kaffe sportdryck, choklad?", "ska vi fylla din vattenflaska?", allt medan någon höll ett paraply över mig. Visserligen var jag ju redan genomblöt från topp till tå, men gesten uppskattade jag enormt! När jag sen cyklade vidare gjorde hela gänget vågen!

Någon mil norr om Kungälv kom jag ikapp två killar som hade tagit en kort paus i en busskur och just hade kommit på rull igen. Vi slog följe fram till Kungälv där de gick in i depå men jag kände att jag ville blåsa på nu när det bara var tre mil kvar. Några rejäla backar återstod innan det var klart: Kongahällabacken direkt efter Kungälv, backarna från Säve upp till Albatross golfbana och den över till Backa var väl de värsta nu när benen var rätt utpumpade.

Sen var det bara Göta Älvbron kvar att besegra innan jag kunde rulla ner till målet framför Operan och få min välförtjänta medalj. Bytte om till torra kläder på överkroppen, sen en stor portion lasagne innan jag rullade hemåt med ganska slaka ben. Mycket långt från förra årets behagliga "sommarutflykt på landet", men jag är riktigt nöjd med genomförandet. Fast jag cyklade solo 95% av tiden gick det drygt sju minuter snabbare än i fjol när jag cyklade i klunga.