Löpning • Kom igång • 18 inlägg • 10833 visningar •

Sagan om tjejen som inte kunde springa - om viljans makt och vikten av att skynda långsamt

Jenny Eilertsen
1982 • Norrköping
#1
•
11 december 2014 - 14:51
35 Gilla
Den andre mars tjugohundrafjorton blev jag en sån som springer. Jag har alltid hävdat med bestämdhet att jag inte kan springa distanser längre än 100 meter. Nån gång har jag väl harvat mig runt 2,5 kilometer i ett elljusspår på en idrottslektion under skoltiden, men har alltid upplevt det som helt fruktansvärt. Att springa längre än 100 meter utan att sedan få lägga mig ner och vila har alltid resulterat i obehagligt illamående och svårigheter att andas till den grad att dödsångest knackat på dörren. Ansträngningsastma som debuterade i tolvårsåldern gjorde väl inte heller saken bättre.

I vuxen ålder har jag gjort ett par tappra försök att börja med löpning. Att jag blev tillsammans med en kille, sedermera min make, som mer eller mindre regelbundet löptränade gjorde att jag med jämna mellanrum fick för mig att jag också borde göra det. Dessa försök har bara spätt på min övertygelse om att jag inte kan springa, det är inte för mig, funkar inte.

Så kom då mars månad 2014. Graviditetskilona hade jag gått ner för över ett år sedan, men nu började siffrorna på vågen öka igen. Ett par kilos övervikt och en kondition nånstans på minusskalan gjorde att jag kände att jag på något vis behövde ta tag i mitt liv. En jojobantande soffpotatis kändes inte som den bästa förebilden för min dotter som då var drygt ettochetthalvt.

Sagt och gjort. Jag gav mig på löpningen igen. Skillnaden den här gången var att jag verkligen ville bevisa för mig själv att jag var kapabel till förändring. Jag ville inte bevisa min tes om att jag var ett hopplöst fall, jag ville bli någonting annat.

Jag laddade ner appen Runkeeper och började slaviskt följa programmet ”Beginner 5k” som lovade att på 8 veckor kunna ta vem som helst från soffan till att springa 5 kilometer. Det här programmet fick mig att inse att ett av de största problemen jag haft vid mina tidigare försök var att jag redan från början sprungit så snabbt som jag tyckte att man borde springa för att det skulle kallas löpning. Nu gick det långsamt, väldigt långsamt och i början blandades löpning i snigelfart med en hel del gång. Det här gjorde att jag inte mådde dåligt av att vara ute och röra på mig. Efter varje pass kände jag att jag med lätthet hade kunnat göra om det direkt, en helt ny känsla.

Mindre än en månad efter att jag börjat löpträna nådde jag mitt första mål - att kunna springa 5 kilometer utan att stanna eller börja gå. Fort gick det inte, men jag sprang hela tiden. 31 år gammal sprang jag alltså 5 kilometer i ett sträck för första gången. Efter denna otroliga självförtroendeboost riktade jag sedan in mig på att springa Vårruset i mitten av maj. 5 kilometer som skulle avklaras på under 35 minuter - ett mål som jag också klarade med god marginal.

Därifrån har det rullat på. Jag började med ett nytt träningsprogram - Sub 65 min 10k - och nästan på dagen tre månader efter att jag börjat löpträna sprang jag min första mil. Jag har harvat på i ösregn, snålblåst och sommarens tryckande hetta. Det har inte alltid varit lätt, men det har alltid varit genomförbart. Jag har skyndat långsamt, lyssnat på kroppen och hittills lyckats undvika skador och krämpor (det värsta jag drabbats av var skavsårsblåsor mellan tårna, vilket avhjälptes med tåstrumpor under de varma sommarmånaderna).

Idag väger jag tio kilo mindre, har avsevärt bättre kondition, en bättre självkänsla och kan springa 15 kilometer i ett sträck. Det är fantastiskt att ha lyckats med något som jag faktiskt var övertygad om var helt omöjligt. Men samtidigt som jag är stolt över mig själv har jag upptäckt att en av de svåraste sakerna för mig under de nio månader som jag varit ”en sån som springer” är att utgå från mina egna förutsättningar. Jag vill så gärna vara ”bra” och vad som är ”bra” vill man ju som människa gärna bestämma utifrån jämförelse med andra. Att ha en make som under året sprängt både sub 20 på 5 kilometer och sub 40 på milen har gjort att jag ibland funderat på om det jag håller på med ens kan kallas för löpning i jämförelse. Får hela tiden kämpa med mig själv för att hålla kvar vid känslan av att det jag gör också duger.

Vad ville jag då säga med denna novell? Ja, kanske finns det någon som är i samma läge som jag var i mars. Någon som kan få lite inspiration och känna att det kanske inte är så omöjligt som det verkar? Kanske finns det någon som en gång varit där jag är nu och kan dela med sig av sin erfarenhet om hur jag kan fortsätta att utvecklas? Vilka mål ska jag sätta upp för mig själv? Inom vilken tidsram är det rimligt att nå dem? Blir man någonsin nöjd med sina prestationer och hur undviker man att löpningen bara blir en jakt på längre distanser och snabbare tider ?
Marcus Nilsson
1967 • www.sapiens.se
#2
•
11 december 2014 kl 15:27
4 Gilla
Jag tänker inte besvara någon av dina frågor utan bara snabbt konstatera att jag blir genuint glad när jag läser sånt här. Du har utgått från dig själv och du har jobbat på med tålamod.

Glöm aldrig bort dom två detaljerna. :-)
HF Löfgren
1968 • Malmö
#3
•
11 december 2014 kl 15:38
Gilla
Jag håller med Marcus. Otroligt inspirerande att läsa oavsett vilken nivå man befinner sig på.

Du verkar ambitiös och kommer garanterat att sänka din miltid med massor av minuter under 2015. Du kan ju alltid stämma av den utvecklingen gentemot din man och se om han sänker sitt pers lika mycket :-)

Hoppas du får mycket glädje med DIN löpning.
Lycka till!

Johan Kling
1984 • Stockholm
#4
•
11 december 2014 kl 15:55
Gilla
Jättebra skrivet och väldigt kul att läsa. Känner igen mig. Lycka till fortsättningsvis också!
Annie F
1981 • Tullinge
#5
•
11 december 2014 kl 18:04
Gilla
Härlig läsning!
Tack för att du delar med dig :)

Om du redan nu klarar av att springa 15km i ett sträck tycker jag absolut att nästa mål ska bli en halvmaraton! Orkar du ta dig till sthlm kan jag tipsa om womens health halfmarathon i vår som jag tror är en perfekt nybörjar-halvmara annars finns det med all säkerhet andra halvmaror i krokarna :)

Eva Fridman
1971 • Göteborg
#6
•
11 december 2014 kl 18:15
1 Gilla
Underbar läsning!
Fortsatt lycka till!
Håller helt med Marcus #2
ove jacobsson
1963 • hunnebostrand
#7
•
11 december 2014 kl 19:08
Gilla
coolt o bra skrivet
Susan H
1986 • Tumba
#8
•
12 december 2014 kl 10:04
Gilla
Bra jobbat! Känner igen mig en hel del, började springa i februari i år, övertygad egentligen om att jag inte kunde springa men med en stor del sisu kämpade jag på och upptäckte glädje och lugn och ro i löpningen. Ställde en del mål som jag uppnådde mycket snabbare än jag trott, mot nya mål 2015! Lycka till i resten av ditt löparliv! :)
Staffan Dahlgren
1971 • Nykvarn
#9
•
12 december 2014 kl 10:18
Gilla
Jag håller med de övriga, fantastiskt roligt att läsa, stort grattis till dig!! Detta borde alla läsa som vill börja springa regelbundet! Stort lycka till även framöver!!
Janne Österman
1967 • Malmö
#10
•
12 december 2014 kl 10:36
Gilla
Inspirerande läsning. Grattis och lycka till! Jag tror det går att hitta mål och utmaningar som kan kännas inspirerande bara för att de är nya, så som att springa ett visst antal mil på en vecka eller på en månad, vilket är lätt att följa upp i dagboken här på jogg, eller typ 100 mil på 100 dagar och liknande (fast då springer man väldigt mycket å andra sidan; mina ben håller inte för sådana utmaningar). Då finns varken kravet på att springa en specifik sträcka per pass eller något speciellt tempo. Eller så kan man anmäla sig till ultraintervaller och börja träna på det för att kunna klara 8 gånger en mil på ett dygn. Det finns många varianter, huvudsaken att det känns kul och inspirerande för en själv, och kanske lite smått omöjligt innan man provat :)
Emma Rengbo
1980 • Åkarp
#11
•
12 december 2014 kl 12:41
Gilla
Fantastiskt stor prestation att hitta kärnan i löpningen utan att stressas av andra. Eller av att behöva prestera. Tränar själv på just den biten nu, med en liten skavank som tillfälligt hindrar löpningen. Tack för att du delar med dig!
Åsa Nelin
1958 • Onslunda
#12
•
12 december 2014 kl 20:29
Gilla
rolig läsning, glöm inte bort att det du redan gjort är en prestation, du har precis som alla andra löpare olika förutsättningar, alla kan/vill inte springa fortast :)
lycka till och njut av löpningen
Pär M
1969 • Umeå
#13
•
13 december 2014 kl 11:42
Gilla
Snyggt jobbat!
Nu har du under 80km till nästa mål....100 mil i år!

Stefan Manning
1956 • PARTILLE
#14
•
14 december 2014 kl 10:51
Gilla
Hatten av för Dig! Respekt!
FruF
1972 • Mölndal
#15
•
14 december 2014 kl 21:36
Gilla
Tack för inspirationen!!
Helena
1978 • Värnamo
#16
•
16 december 2014 kl 15:34
Gilla
Härligt att du fastnat för löpningen och tack för inspirationen!
Även jag har gjort det klassiska misstaget att ge mig ut och springa alldeles för snabbt och sedan inte orkat särskilt långt (såklart!).
Löpning kräver tålamod. Man förbättras men inte alltid i den takt man själv vill..
Att springa 15 km är inte dåligt! Jag har inte tagit min första mil än men snart så..
Jenny Eilertsen
1982 • Norrköping
#17
•
20 december 2014 kl 17:24
1 Gilla
Kul att läsa att det är flera som fått inspiration av att läsa min historia.

Nu har jag bara lite drygt fyra mil kvar till mitt nästa mål, 100 mil under 2014. Tänk, vilken skillnad mot de 0 mil jag sprang under 2013 :)
Birgit Friesjö
1955 • Nossebro
#18
•
20 oktober 2015 kl 11:37
4 Gilla
Tack Jenny för din otroligt inspirerande berättelse!
Jag har heller aldrig trott mig om att kunna springa. Fyllde 60 i spetember, 10 kg övervikt och närmast minusläge på kondis. Men sedan några veckor har jag med hjälp av min maratonlöpande bror kommit igång :-) Framför allt vill jag orka dansa/bugga! Läser alla möjliga trådar på Jogg för att få en push och tips. Än så länge får jag hålla mig till att räkna gåsteg per dag och gå buggkurs som träning. Men din historia ger hopp!
Endast registrerade medlemmar kan posta inlägg till forumet. Registrera dig här eller logga in ovan.