Kommer det bli så här sen?

#2

•

19 maj 2020 kl 16:31

Detta inlägg har raderats

Bengt Dahlberg

1949 • Göteborg

#3

•

19 maj 2020 kl 16:53

1 Gilla

Håller benhård social distans. Svårt! speciellt gentemot barn o barnbarn. Men träningen funkar fint, litet svårt att toppa med alla virtuella lopp bara. Virtuella Varvet kördes i lördags på en cykelbana lagom (litet) kuperad. Kändes fint att maxa även om adrenalinet inte var som förr. Vi samlades dessutom några stycken som körde, samma bana men individuell start. Picnic i avskildhet efteråt.
Det kanske kräver mer initiativ och engagemang men möjligheterna finns. Såklart är det bara temporärt, skulle tro att några mindre lopp kommer redan i höst men nästa vår "löper det på" som vanligt.

Tobias Larsson

1974 • Arvika

#4

•

19 maj 2020 kl 17:18

1 Gilla

Tittar på massor av film, det finns alltid nya! Trivs kanon!

Magnus

Stockholm

#5

•

19 maj 2020 kl 17:20 Redigerad 19 maj 2020 kl 17:21

2 Gilla

De säger ju att det tar ca 40-45 dagar att permanent ändra beteende, så nog är det troligt att en del aldrig mer kommer gå tillbaka till jobbet, utan fortsätta jobba på distans. Jag hade turen att arbeta på ett ställe som inte stängde ner alls, och det gick bra. Vi hade möjligheten att jobba på distans men knappt nån nappade på det. Folk blev sjuka i etapper, aldrig mer än 10% som var borta i taget, och sedan två veckor är i princip samtliga friska och verksamheten kör på som vanligt. Det hade troligen behövts mindre nerstängning i samhället, men det var ju ingen som visste då.

Annika

1979 • Mölndal

#6

•

19 maj 2020 kl 17:29

Gilla

Jag håller med. Jag är genuint rädd för att bli sjuk och håller hårt på den sociala distanseringen, de enda jag egentligen träffar nu är min familj. Som läkarstudent har det blivit en stor omställning; all praktik ställdes in abrupt efter halva terminen och all undervisning sker nu via Zoom. Jag tycker visserligen att det funkar ganska bra men skulle inte vilja ha det såhär för all framtid. Jag börjar sakna att faktiskt träffa folk på riktigt!

Träningsmässigt har jag återfunnit löpningen som en konsekvens av att jag inte vågar gå till gymmet, annars har jag mest satsat på styrketräning de senaste åren. Det är lite bitterljuvt, jag saknar tunga skivstänger men är samtidigt glad åt att löpningen känns rolig igen. Jag är i alldeles för dålig form konditionsmässigt för att springa några lopp det här året ändå, så jag tänker framåt istället och siktar på nästa år. Däremot skulle jag ha blivit fruktansvärt besviken om jag hade tränat för en mara i år och så blev den inställd, då är det klart att det är lätt att tappa lusten till det mesta :(

Samuel Sundberg

1973 • Vintrosa

#7

•

19 maj 2020 kl 17:38

1 Gilla

Ja, det börjar bli segt att gå hemma. Jag anmälde mig till en kurs i Kista veckan efter midsommar, men möttes av beskedet att den skulle gå som distanskurs. Lite surt, eftersom halva nöjet med att gå en kurs är att resa iväg och träffa nya människor.

För löpningen tycker jag inte det spelar nån större roll faktiskt, min motivation har inget med lopp att göra, så det gör i stort sett ingenting. Bara att fortsätta harva som vanligt... :)

Peter P

1965 • Kungsholmen

#8

•

19 maj 2020 kl 17:59

8 Gilla

Tror jag inte alls på. Dels glömmer folk fort, och dels kommer de flesta tids nog inse att folk dör hela tiden (i snitt 250/dag i Sverige) , man kan inte oroa sig för så små risker som Coronan innebär för de flesta. Det är troligtvis mycket farligare att cykla i Stockholm än att bli smittad. Vi lever dagligen med risk för cancer, hjärtinfarkt, stroke...
Inom kort lever vi som vanligt, många har aldrig oroat sig, en hel del har oroat sig några dar och sen glömt detta, andra kommer att oroa sig någon tid till men när andra, tredje vågen kommer så kommer medierna ha ledsnat att rapportera dödsfall och ingen kommer ens att notera då Coronavågen drar in precis som ingen bryr sig om influensan som tar massor av liv varje år.

Jesper Claesson

1969 • Stockholm

#9

•

19 maj 2020 kl 18:57

2 Gilla

Jobbmässigt är det en katastrof. Konferensbranschen där jag är verksam är ju stendöd och man börjar tröttna rejält på alla streamade föreläsningar som blir ett dåligt substitut.

Har dock inte tränat så här bra på flera år. Senaste åren har jag sprungit så många maratonlopp varje år att jag mest återhämtat mig mellan dessa. Så på så sätt har Corona-stoppet kommit perfekt. Har kommit till insikt att det är kul att springa lite snabbare också. Hoppas till och med att kunna utmana mitt marapers i höst om det blir några lopp då.

Sen saknar jag självklart att springa lopp men har inga problem att motivera mig ändå. Njuter av att kunna vara ute och röra på mig varje, när så mycket jobb sker hemifrån.

Johan Kling

1984 • Stockholm

#10

•

19 maj 2020 kl 20:49 Redigerad 19 maj 2020 kl 21:07

2 Gilla

Jag tror att hemmajobbandet kommer hänga kvar ganska mycket i vissa branscher. Att det blir mera kulturellt accepterat att regelbundet jobba remote, både bland företag och anställda. På gott och ont. Inte så mkt av rädsla för corona kanske, men av bekvämlighet i vissa (många) fall, eller den ökade flexibiliteten det innebär i andra. Det är också ett bra test för vilka typer av företag som klarar av sina uppgifter (eller inkomster kanske snarare?) på ett bra sätt även med personalen hemma. Många av dom tror jag kommer börja anställa över större geografiska områden och fortsätta köra ganska mkt såhär. Det är billigare att slippa stora kontorslokaler med frukt och fika och det är ännu billigare om dom anställda bor och betalar räkningar där en liten bostadsrätt inte kostar 3 miljoner. Kan man dessutom motivera det med smittskyddsskäl mot sina kunder så låter det super för affärerna.

Kanske också att "godheten" i att tvätta händer och stanna hemma när man är snuvig kan hänga kvar kulturellt sett? Jag skulle iallafall gissa det. Att medvetenheten kring smittspridning överlag kommer öka totalt sett även om den kommer gå ner från nuvarande nivå.

Sen kommer det komma nya virus som media kan blåsa upp som "det nya corona". Jag hoppas att världen kommer till nån sorts konsensus om några år - så att inte varenda framtida virus behandlas såhär extremt bara för att "det säkra alltid går före det osäkra" utan att det finns två sidor av det myntet där man vet lite mer om vad en nedstängning kostar också och vilken typ av virus det är vettigt att ta till vilka åtgärder mot.

Walker67

1947 • Växjö

#11

•

19 maj 2020 kl 23:59 Redigerad 20 maj 2020 kl 00:00

Gilla

Jag hoppas att när coronan har lagt sig att man behåller en del positiva bitar i de virtuella tävlingsformer vi fått ägna oss åt. Man skulle kunna återinföra "matcher" mellan olika föreningar, men att man tävlar på sin resp. hemort och sen slår ihop resultaten och räknar ihop poäng. På 1970-talet hade vi inom gångsporten "telefonmatcher" med det upplägget, men att man rapporterade resultaten via telefon. Idag är det mycket enklare via internet och med ytterligare utnyttjande av tekniken tom få det att kännas som man tävlade på samma ställe.

#12

•

20 maj 2020 kl 07:29

Detta inlägg har raderats

Irre

1984 • Göteborg

#13

•

20 maj 2020 kl 07:53

Gilla

Lol. Jag pluggade redan på distans, van att sitta hemma. Fast man blir ju knäpp i längden om man inte kan kompensera hemmasittandet med dels motion/miljöombyte och att oftare träffa folk både på vardagar och helger än vad man hade behov av när man åkte till ett jobb med jobbarkompisar.
Och då är jag ändå ganska introvert och osocial jämfört med många. (Iofs van vid att ha djur och har inte det heller nuförtiden, det kan nog göra jättestor skillnad.)

Men nuförtiden är det ju snäppet värre eftersom man kan åka på att få sitta hemma alldeles för mycket vare sig man vill eller inte. Dels om man själv får symtom, men sen är andra kanske inte lika pigga på att umgås och alternativen att göra saker är ju snålare.
Personligen går smärtgränsen vid ett par dagar utan att ens lämna lägenheten, eller om man lämnar lägenheten men inte direkt är social i 1,5-2 veckor börjar man bli lite knäpp och rastlös.

Hasse A S

1953 • Munkedal

#14

•

20 maj 2020 kl 08:52

1 Gilla

För oss som orienterare har det dykt upp nya möjligheter. Många klubbar lägger ut träningsbanor på sina hemsidor och så har man en vecka på sej att springa. Tidigare var det en kväll eller fm som banorna fanns tillgängliga.

Det tråkiga, för miljön och egen del, är att vi uppmanas att inte samåka. Dom pratstunderna före och efter träningarna är ju en del av tjusningen med orientering och klubbliv.

Urban

1968 • Österskär

#15

•

20 maj 2020 kl 09:20

Gilla

Jag får nog säga att det väger ganska jämnt mellan för och nackdelar. Jag har en enkel resa om ca 1timma till jobbet. Grym effektivtitetsvinst. Jag var van att jobba hemifrån och har jobbat med video och distansarbete nästa hela min "karriär". Men avsaknaden av daglig direktkontakt med folk är tärande. Att kunna välja idag behöver jag jobba ostört = hemma, eller idag behöver jag träffa kollegor och andra för interaktion 0 på jobbet vore idealiskt för mig.
Löpmässigt tycker jag inte att det spelar så stor roll. Det är en del av livet. Det är möjligen så att det enklare förhandlas bort jobbiga pass när man inte har ett tydligt måldatum satt. Långpass har jag generellt svårt att få till om jag inte vet när maran skall gå tex. Men underhållslöpning fem dagar i veckan blir det alltid.

Evelina

1982 • Umeå

#16

•

20 maj 2020 kl 09:32

1 Gilla

För mig har hemarbetet varit en fördel, då jag kunnat prioritera löpningen på ett annat sätt. De dagar jag åker in till kontoret är jag ofta för trött när jag kommer hem och träningen har inte fungerat bra. Men nu är jag på gång igen, tack vare corona!
Hoppas väl bara befästa det så pass att jag kan fortsätta springa regelbundet även när allt återgår till gamla rutiner...

Staffan Dahlgren

1971 • Nykvarn

#17

•

20 maj 2020 kl 15:27

Gilla

För mig är hemarbete, just nu ca 80%, både och. En fördel att slippa resväg men en klar nackdel då jag började ett nytt jobb i början av maj är att det tar mycket längre tid att lära känna kollegor och företagskulturen via Teamsmöten och också komma in i arbetsuppgifterna utan att kunna sitta på plats tillsammans och arbeta med chef och kollegor.

Det är en skön omväxling att åka in till kontoret ibland och få komma hemifrån men också ganska meningslöst att åka dit när bara ca 10% av personalen är där...

Jag är inne på både Peter P''s och Johans linje. Jag tror det kommer komma en fas av t ex klart ökat resande initialt för att många vill att det ska bli "som förr" igen men att det sedan stabiliserar sig på en lägre nivå än tidigare. Mycket avgörs av kommersiella faktorer, vilka aktörer kommer finnas kvar, t ex av hotellkedjor och flygbolag som Norwegian där nu Kina (!) gått in som storägare, eller SAS för den delen. Det i sin tur avgörs såklart av hur långvarig det blir med restriktioner.

Vad gäller arbetslivet tror jag definitivt på mer flexibilitet framöver med mer distansarbete, färre tjänsteresor (vilket drabbar flygbolagen) då de ersätts av Teams/Skypemöten etc. Har en arbetsgrupp träffats initialt så kan väldigt många resor ersättas av digitala möten.

Sylvia Stenfelt

1970 • Mörrum

#18

•

20 maj 2020 kl 19:28

2 Gilla

På jobbfronten är den största skillnaden för mig nu att alla möten hålls via Skype. Igår hade vi uppstartsmöte inför ett stort projekt som drar igång i oktober och vi var 20 personer uppkopplade. Nu slipper jag 12 mils körväg tur-o-retur till vårt andra sjukhus i Blekinge för att närvara fysiskt vid varje möte. Detta hoppas jag verkligen ska hålla i sig efter denna tiden! I övrigt jobbar jag som vanligt och på plats.

Träningsmässigt är det ingen skillnad. Jag gör mina pass både ute och inne.

De negativa faktorerna är att vi inte träffar barnens farmor och farfar "som förr", inte kommer iväg på våra planerade konserter, lopp och resor och att större festligheter har behövt ställas in. Vilket egentligen är helt oviktigt i sammanhanget, men ändå lite tråkigt.

All oro för att företag inte kommer för underhåll av vår instrumentpark (jag jobbar på ett sjukhuslaboratorium), all krisplanering inför personalbortfall pga sjukdom och försenade leveranser av laboratoriekemikalier och blodtappningsprodukter så att vi kanske inte kan leverera analyssvar eller blodkomponenter till patienterna, hade jag också kunnat vara utan. Sånt stressar rätt mycket, även om vi har beredskapsplaner för även sådana scenarier. Semester tror vi att vi kommer att få, men man vet ju aldrig...

I övrigt, livet har satts lite på paus, känns det som. Jag påtar i min lilla trädgård, tränar en del, promenerar ännu mer och läser massor och jag gillar pausen, som väger upp allt knöligt på jobbet som Coronapandemin har medfört.

"This too shall pass. It might pass like a kidney stone, but it will pass." :)

Berit Engst

1971 • Huddinge

#19

•

20 maj 2020 kl 20:35

5 Gilla

Som anställd på viruslabb på ett av landets största sjukhus hoppas jag verkligen att det här är något övergående... :-) Har inte behövt bli uttråkad direkt! Skulle tvärtom må bra av att få vara ifred och långt från andra människor ett tag. Vi har många nyanställda och timanställda på jobbet för att klara av arbetet och även om vi är dem alla evigt tacksamma för att de ställt upp, så tar det som introvert på krafterna att umgås med, och lära upp, nytt folk hela tiden.

Träningen har blivit lite lidande, dels pga motivationsbrist när loppen ställs in och för att jag är trött efter hektiska dagar - fast det egentligen är då man kanske behöver träningen som mest. När det gäller lopp hoppas jag fortfarande på Ultravasan45 i augusti. Jag fyller år den dagen, och hoppas få äta tårta av mer än en anledning. :-)

Beata Larsson

1962 • Uppsala

#20

•

21 maj 2020 kl 09:21

3 Gilla

Håller med Berit, #19! Är i liknande situation som tusentals personer som jobbar inom vården. Det är mycket annorlunda mot tiden före pandemin. Inte tråkigt men så enormt intensivt att jag kan längta efter att vara ensam, bara för mig själv... och här är löpningen en av säkerhetsventiler.
Arbetar som psykiatrisjuksköterska på en vårdcentral och möter så många människor som är oroliga (inte enbart för covid-19), som är deprimerade och söndersressade så det räcker och blir över...
Hur träningen har påverkats? Mer transportcylking (inga bussresor = ingen transportlöpning från jobbet, av olika skäl klarar jag inte av att jogga både till och från jobbet), mer yin-yoga för att hålla ut... psykiskt. En dag i taget.
Och nu är jag långledig, hurra! Det blir både trädgårdsarbete, löpning och yoga:-)