1 december 2015 kl 08:57
När man tränar med en klubb längre perioder så ser man ofta mönstret att vissa utvecklas enormt medan vissa slits ner och blir skadade. Jag tillhör den senare kategorin. Jag tål verkligen inte att "tävla" på intervallerna, så som det ofta blir när man tränar med en klubb. Jag är extremt beroende av att lyssna på kroppen och den funktionen sätts på något sätt ur spel när man tränar med 20 andra adrenalinstinna löpargalningar.
Såg ni reportaget om Finn Hågen Krogh i vinterstudion i helgen? Han är en av världens bästa skidåkare, men har ingen chans att hänga med dom andra distansåkarna på träning. I slutet på träningslägrena är han så sliten att han kommer långt efter dom andra på kvalitetspassen osv. Han tränar flera hundra timmar mindre per år än t ex Sundby och Northug, så han var tvungen att sluta träna med dom i distanslaget och tränar med sprintåkarna istället. Och ändå vann han 15 km fritt i Östersund och gjorde många fler fina prestationer utöver det förra året.
Så det gäller att hitta sin egen balans. För vissa är en klubb guld värt, för andra kan det sabba löpningen totalt. Vi är så pass olika.