26 juni 2015 kl 06:25
Hade precis samma känsla när jag började, men jag började tillsammans med två kompisar. De är vältränade och vana löpare, jag var då kraftigt överviktig och ingen kondition alls. De sprang med mig mellan två lyktstolpar, sen gick vi 5.. Skämdes lite till en början (trodde ALLA tittade på den tjocka som inte hade någon ork), men eftersom vi var tre så släppte känslan.. När sedan sträckan kunde ökas blev stoltheten och glädjen starkare än den skämmiga...så nu springer jag själv, mitt i stan med huvudet högt.
Finns inget att skämmas över bara att springa. Min kompis sa till mig att det enda folk tänker när de ser att man springer är, Va duktig hon är som springer.