Löpning Träning 36 inlägg 3447 visningar

När började ni längta efter jogging-passen?

Jenny
1979 • mölndal
#1
22 juli 2008 - 12:50
Gilla
Har nu sprungit i 3 mån och fascineras över hur jobbigt jag fortf tycker att det är. Jag springer 2-3 ggr / v och det blir 3 eller 5 km varje gång. Visst har jag förbättrats med tanke på att jag knappt klarade 2 km i början men jag tycker fortf att det skitjobbigt, jag blir ju super trött! Och mina tider förbättras inte...?!
Hur lång tid tog det för er mer erfarna löpare innan passen började kännas lättare - eller är det fortfarande kämpigt? Och måste ni som jag tvinga er ut eller stämmer det som dom säger att man faktiskt börjar längta efter löpningen till slut?
Tack för ett bra forum!
< < < 1 2 > > >
1978 • Örebro
#2
22 juli 2008 kl 13:06
Gilla
Jag började jogga 1:a februari för vi var några kompisar som anmälde oss till Göteborgsvarvet. Hade aldrig joggat innan, förutom 2-3 km ibland när man blev ivägtvingad med skolan. Jag hade dock styrketränat en hel del.

Jag personligen behövde tävlingen som morot. Köpte även en bok som hette "spring snabbare". Fanns tydligen en "börja från grunden" också, men den missade jag :)

Hur som helst hade den ett halvmaratonprogram för nybörjare, som passade mig väldigt bra. Jag behövde få fasta tider för träningen i början, så jag inte skulle komma med några bortförklaringar. Varje tisdag, torsdag, lördag och söndag sprang jag enligt programmet, och gjorde så i fem veckor. Efter det har boken varit oöppnad. Motivationen var superstor och redan när jag stod i duschen efter ett pass längtade jag till nästa. Och jag hade lärt mig hur jag behövde träna för att klara halvmaran.

Sen dess har jag anmält mig till några tävlingar till. Det gör att jag tänder till lite extra på träningarna, och tävlingarna gör ju att jag biter ihop och klämmer ur den där sista energin. Två veckor kvar till min nästa tävling =)
2006 • Alingsås
#3
22 juli 2008 kl 13:18 Redigerad 22 juli 2008 kl 16:07
Gilla
Det stämmer att jag började längta efter löpningen, men det blir även så att kroppen och inte bara knoppen längtar efter löpning efter en tid. Det kan vara meditativt att löpa tom. Men visst bli man trött av löpning, men det blir en härlig trötthet som bara känns skön när man är klar.

Personligen tycker jag du skall fokusera på att hålla låg hastighet, andning, löpteknik (spara energi, och knän) innan du börjar fundera på tiden. Kanske du till och med springer för fort om du tycker det är för jobbigt och slitsamt varje gång. Skaffa pulsklocka (billig på teknikmagasinet) och lär dig hålla jämn låg puls - snacktempo. Det är ett bra sätt att lära sig jogga, löpa och orka fortsätta med det utan minnen av blodsmak i munnen.

Själv tränar jag en som är ungefär i din situation (tror jag) och pulsen (lagom, dvs långsam löpning) är väldigt viktig för honom för att han skall må bra av löpningen. Tiderna har förbättras en aning men vi fokuserar på att hålla en jämn låg puls i snacktempo tills han fått upp kapaciteten till en jämn nivå över 5 km. Idag orkar han 2 km ena dagen och 6 km andra dagen, och 2 km´s rundorna sker när vi inte lyckats hålla tillbaka hastigheten.

Senare kan intervaller, backträning mm höja kapaciteten effektivt men först etablera en plattform, grundkondition att bygga vidare på.

Håll ut, och kämpa på .... det kommer, Lycka till!!
Lena M
1961 • Norrtälje
#4
22 juli 2008 kl 13:18
Gilla
Jag har aldrig tränat regelmässigt men jag har sprungit i någon form varje år sedan början av 90-talet. Det har aldrig blivit lätt för mig, jag måste alltid tvinga mig ut och jag klarar inte att löpträna regelbundet ens två (ännu mindre tre, som är målet) gånger i veckan under någon längre period. Jag har självklart blivit sämre, om man med sämre menar långsammare.

Ändå kan jag inte tänka mig att vara utan löpning. Märkligt, mycket märkligt.
1967 • Umeå
#5
22 juli 2008 kl 13:33
Gilla
Jag har löptränat i drygt ett år med Stockholm Marathon i år som primära mål, och nu att fortsätta löpträningen och "spontantävla" lite olika längre lopp. Under den perioden har jag nog kommit till den punkten då jag "kan längta efter ett pass". Har en del ichiasbekymmer och måste emelanåt vila, men om jag är fräsch i kroppen så känns det som "evigheter sedan" redan efter ett dygn. Sen kan det oxå kännas som man "fuskar genom" ett pass om det blir under en mil/timme... och jag som endast hade sprungit en gång längre än en mil innan jag blev 40. Jag är faktiskt själv förvånad att man kan känna så.... men som jag läste någonstans.... det är som en drog fast med mestadels positiva sidoeffekter.

Nu vilar jag tills på lördag när jag skall ner till Hallsberg och göra min första Ultratävling, 6H (instegsvarianten).
Sofia Hidendahl
1961 • Östra Frölunda
#6
22 juli 2008 kl 14:00
Gilla
Det tog nog ett par månader, i alla fall. Men någon har skrivit/ sagt att när passet är slut ska man inte vara tröttare än att man kan tänka sig ett pass i morgon igen :-D och se fram emot det. Så spring saktare och känn hur duktig du är! Det finns mycket att titta på när man är ute. Man måste inte bli bättre = snabbare. Jag nöjer mej med att jag orkar springa längre i stället. Hinner både kolla på fåglar, djurspår och fina blommor medan jag ändå är ute............
1985 • Göteborg
#7
22 juli 2008 kl 15:38
Gilla
Du kanske springer på fel ställen? Jag brukar springa i skogen och bara tanken på att tassa fram ensam på barrtäckta stigar med kåda-doft i näsborrarna och kvittrande fåglar får mej att länga tills nästa löptur. Dessutom vet man aldrig vad man får se, har stött på både grävlingar o rävar :) Och hittat traktens bästa hallon- och blåbärsställen!
1978 • Värnamo
#8
22 juli 2008 kl 16:02
Gilla
Hej. Jag har sprungit i över ett år nuoch det har blivit lite som en drog som alla säger,men det betyder inte att det alltid går lätt att springa tycker formen varierar från gång till gång.Jag har inte heller blivit snabbare men jag tänker att från att inte har sprungit någonting till att springa 5-7 km 2-3 gånger i veckan så tycker jag att det är en klar förbättring.Kämpa på du kommer att börja längta fast kanske inte varje gång
csaba
1973 • Malmö
#9
22 juli 2008 kl 16:53
Gilla
jag började springa för ca. ett år sen. jag är en människa som är tvungen att sätta upp nya mål hela tiden. först blev det att springa Stockholm marathon (utan att stanna, annars så anser jag inte att man har klarat det.).
och nu är nya mål uppsatta nya maror, samt mål att springa snabbare.

eftersom jag är en tävlingsmänniska så är jag aldrig nöjd. dom dagarna jag inte springer så har jag prestationsångerst. som idag jag tvingade mig till en återhämtnings dag, så det blev styrketräning istället. så redan nu längtar jag till morgondagen. (semester, så det blir 2 pass).

så har man ett mål så tror jag att det blir lättare med motivatiomen.
Peter H Nilsson
1966 • Karlstad
#10
22 juli 2008 kl 17:23
Gilla
Håller med flera; spring saktare, varva med gång. Kanske en pulsklocka och bestäm att inte gå över en viss puls. Då bestämmer klockan att du ska gå innan du blir trött. På så vis kommer du att vilja mer än du "får", och tröskeln flyttas succesivt.
Så gjorde jag varannan dag, och ytterst sällan var det jobbigt att ta nästa pass. Men man måste "våga" strunta i att det går sakta.
Bli inte slutkörd helt enkelt.
1984 • Linköping
#11
22 juli 2008 kl 19:14
Gilla
Jag har sprungit av och till hela mitt liv, men det är nog bara senaste året som man kan säga att jag har sprungit på riktigt. Men pass runt milen och så. Och det är bara senaste månaderna som jag kan säga att jag riktigt längtar efter att ta en löpartur. Jobbigheten försvann ganska snabbt, men den där riktiga viljan att gå ut och springa tog lång tid att få in.

Precis som några har sagt hjälper det att ha ett långsiktigt mål. För min del är mitt mål att springa 100mil under 2008, vilket passar väldigt bra för mig. Men tävlingar är nog också ett bra alternativ.

Lycka till!
1960 • Skåne
#12
22 juli 2008 kl 21:04
Gilla
Det har varit lätt att fortsätta att springa när jag kunde hålla igen de flesta träningsrundorna på en pulsnivå, intensitet, som inte sliter för mycket på kroppen. Jag är inte förtjust att det gör ont.

Jag gick mig i form i år, har byggt upp vad som verkar vara en hygglig aerob bas. Samtidigt också fått igång ben, fötter, leder, kropp att tåla allt. Sedan började jag springa i april i år. Men det är lätt att jag vill lite för mycket, och får stadigt backa. Men utvecklingen är jag nöjd med.

Är inte så seriös med hur jag tränar, bara jag kommer och ut och har kul.

Sprang lite förra året, men i huvudsak gick jag som en galning varje dag. Men när jag sprang förra året så var det på för lite hög pulsnivå och det slet i kroppen för mycket. Och lusten infann sig aldrig. Det tog nån månad att få tillbaka den.

Jag har aldrig gillat att springa, det har mest varit att jag sprang som en galning 3 km per tillfälle 3 gånger i veckan och var kräkfärdig och tröttnade efter nån vecka och det tog flera år innan jag testade igen, samma procedur igen osv. Fel inställning, ifall man vill fortsätta med något.

Så kanske ska du försöka typ powerwalka dig i löparform, så tålighet och allt kommer. Sedan börja springa på lågpuls bit för bit.

Och så var det roligt att läsa era olika vägar, hur ni gjort. En del är som jag, helt nya och andra har hållit på mest hela livet.
1968 • Katrineholm
#13
22 juli 2008 kl 22:04
Gilla
Hej! Jag är 40 år och har joggat regelbundet vid olika tillfällen i livet, gjort uppehåll under flera år, fläskat till mig, bantat och kommit igång igen. Tänk såhär - var glad för att du är så förnuftig att du har förmågan att ge dig ut och jogga. Se varje joggpass som en vinst för din egen del. Ta tid om du tycker det är kul men intala dig att du har vunnit varje gång du tar dig ut. Spring för att det är kul - bestäm att det är kul. Skaffa dig en vettig mobil med musik, alternativt en mp3. Lägg ner lite pengar på det ist för moderiktiga joggingkläder. En gammal t-shirt duger. Sj har jag en w580i sony ericsson, dunkande gammal raggarmusik och jag är superglad varje gång jag har sprungit. Fundera på om du inte omges av en rad oförnuftiga människor som kanske både röker, äter onyttigt och använder för mycket alkohol. Du är BÄST såklart! Lycka till.
J.K.
1966 • Jönköping
#14
22 juli 2008 kl 23:04 Redigerad 22 juli 2008 kl 23:06
Gilla
Jag tycker du skall prova lågpulsträning - gärna med utgångspunkt i Maffetones 180-formel. Jag började köra utifrån den i juni och det har känts lätt och roligt från allra första början. Största nackdelen är väl att det låga tempot som blir följden i början kan kännas lite pinsamt. Sedan var det svårt att hålla nere pulsen de första veckorna också- pulsen var väldigt ostadig, men det har ändrat sig nu och den är mer seg och stabil. Och jag måste behärska mig för att inte ge mig ut och springa varje dag.
1978 • Lindome
#15
23 juli 2008 kl 00:22 Redigerad 23 juli 2008 kl 00:25
Gilla
Jag har gjort flera försök att bli en joggare - alltid med resultatet att jag försökt hålla ett för mig för högt tempo och pinats och därför gett upp efter nån månad (om ens så lång tid).
Vet egentligen inte när löpningen blev en *drog* för mig, men nu längtar både skallen och kroppen efter nästa löppass om jag inte varit ute på ett par dagar. Har vilat pga en muskelbristning sen i fredags och är extremt rastlös - vill bara ut och få springa!!!
Säger som dom andra som svarat - strunta i att det går lååångsamt, tänk mer på regelbundheten i din löpträning än på farten, och när du väl har fått till några behagliga löppass så kommer lusten. Sen kan du välja att slänga in ett *obehagligt* pass (läs: fartträning, intervaller mm) då och då när löpningen väl blivit en drog. Men fram tills dess - ta det lugnt.
Jenny
1979 • mölndal
#16
23 juli 2008 kl 07:28
Gilla
Tack för alla tips! En stor utmaning för mej och min otålighet att hålla tillbaka men jag försöker =)
Har en pulsklocka som jag aldrig använt men vad är lagom att ligga på i puls då??
Jag har också funderat på Maffetones bok, nån mer än J.K som har prövat hans metoder?
Tack igen och jogga på!
Martin Berzell
1976 • Malmö
#17
23 juli 2008 kl 17:14
Gilla
Alltså, jag vet inte så mycket om Maffetone och hans teorier. Vad jag dock vet är att det har diskuterats en hel del här på forumet. Bland annat i den här tråden:
http://www.jogg.se/default.asp?sida=forum&subid=3385&searchstr=

Kolla upp det. Själv är jag sugen på att skaffa mig en pulsklocka och testa.
1960 • Skåne
#18
23 juli 2008 kl 19:45
Gilla
180 regeln handlar om den pulsnivå du ska träna på.

180 som grundtal, dra av din ålder för att få fram maximal puls för din träningszon, och sedan är området 10 slag nedåt.
Ex om du 180-29år = 151, och 10 slagnedåt.

141-151.

Ska man vara hård i det hela så ska man arbeta upp sin puls bit för bit till rätt nivå på ungefär en kvart, som uppvärmning och sedan göra detsamma fast så att säga varva ner sista kvarten.

En del yngre verkar tycka att nivån är för hög för att vara riktigt bekväm, och en del äldre tycker att nivån är för låg.

Det finns en massa bra skrivet på jogg.se - skriv och sök på t.ex. maffetonemetoden eller Maffetone.
Marie S
1969 • Alnö
#19
26 juli 2008 kl 18:52
Gilla
Sedan jag var 16-17 år har jag joggat något pass i veckan under sommarmånaderna. 2005 anmälde jag mig till Tjejmilen i Stockholm och följde Szcalkais 10-km-program d.v.s. strukturerad löpträning 3-4 ggr/v under 4 månader. Inget sug. Efter Lidingö tjejllopp 2007 bestämde jag mig för att "bita ihop" och fortsätta träna trots höstmörker och ruskväder. Jag lyckades hålla igång och nu har jag sprungit 3 pass i veckan i över ett år. Någonstans på vägen kom suget. Det händer att jag några timmar efter en löprunda (även en jobbig runda då jag t.o.m. tänkt att jag aldrig ska springa mer) kan känna att det vore skönt att springa en sväng. Hjärnan vill (men inte benen).

Det kan ta tid, men suget kommer.
karin fägerlind
1979 • sthlm
#20
27 juli 2008 kl 09:09
Gilla
hej Jenny, sorry, men det _är_ inte så himla kul att springa .
jag har sprungit regelbundet (oftast ett par ggr i veckan, ibland mer) i 3,5 år och längtar ytterst sällan efter ett löppass. efter ett tag blir det en vana, nåt man bara gör, och man fortsätter eftersom man vill ha kvar sin fysik, sin kondis, sina muskler. man vill kunna skryta för folk att man sprungit lidingö eller maran, och man vill förstås också bli bättre.

för ett år sedan började jag orientera, det var en helt ny träningsupplevelse. jag _längtar_ verkligen efter varje träning/tävling. Kom hem från oringen igår, har altså orienterat varje dag förra veckan, och ändå kan jag knappt bärga mig till träningen i morgon. löpningen har nu blivit ännu mer oumbärlig eftersom jag vill ha bästa möjliga kondition till orienteringen. så mitt tips är: börja orientera! :)
< < < 1 2 > > >
Endast registrerade medlemmar kan posta inlägg till forumet. Registrera dig här eller logga in ovan.