16 juli 2012 kl 10:47
Jag håller med Anders också, även jag blir slut när jag vet att jag precis är framme. Och så har jag en annan tänk-inte-så-här-teori: Har jag bestämt mig för att springa 32 km får jag inte vid 16 km tänka att jag har hälften kvar, att ta in hela den tanken/distansen på en gång är som att sätta blytyngder på fötterna.
För visst måste det vara så att mycket sitter i huvudet. Ett gammalt ultratrick är ju att fokusera på de delar av kroppen som känns bra. Har du ont i fötterna, tänk på andningen. Har du svårt att andas, tänk ben osv. Psyket är kusligt anpassningsbart och lättmanipulerat.
Men det allra viktigaste tror jag är nummerlappseffekten. När det är tävling, som du har laddat för, och betalat för, så kommer krafterna. Kanske tack vare publiken, vätskekontrollerna eller ryggarna att följa, kanske bara för att det är tävling.
När rutinerade löpare sa åt mig att jag skulle klara maran eftersom jag sprungit 30 km kände jag mig långt ifrån säker, men i mitt fall stämde det. Eftersom du sprungit 31 km lär du också göra det. Men jag förstår om du vill ha fler långpass i benen/huvudet, det ville jag. När jag väl stod på startlinjen hade jag några stycken, men kände att jag gärna haft ytterligare något, lite längre, lite snabbare. Jag gissar att även den känslan delas av de flesta.