29 februari 2008 kl 08:12
Du är jätteklok. Visst gör det ont i kroppen när man envisas med att springa, men det känns gott i själen!
Jag började idrotta för ett år sen och fick då för mig att träna inför Vättern runt på cykel. Det var egentligen helt befängt, men jag ökade och ökade antalet kilometer för varje gång och efter bara tre månader orkade jag cykla 10 mil på raken.
I somras började jag med löpning och var helt slut efter 6 km, fick världens träningsverk. Redan andra gången testade jag en mil, men då efter att ha köpt en pulsklocka vars beskrivning sade att man inte ska springa fortare är i pulszon 2, d.v.s. 60-70 procent av maxpuls. Men problemet var att jag spring med en kompis som vile springa fort, så jag var tvungen att gå från 7 km och framåt. Sedan sprang jag en gång till, men med 130 i puls, och då var en mil ingenting. Sedan klarade jag blodomloppet (1 mil) på 58 minuter, vilket kändes helt otroligt! Efter ytterligare två månader klarade jag 2 mil, men med 127 i puls, d.v.s. för mig mycket långsamt, nästan gångtakt.
Med små stegs ökning (spring med andra som ligger på exakt din nivå, annars själv) så kommer det att bli jättebra! När du orkar jogga 3 kilometer utan att gå kan du lägga på en halv kilometer i veckan.