27 februari 2008 kl 12:31
Hehe, Samuel..
vad ska du kalla rundan? Vilse i Viby eller Surrealistisk Söndag?
Det kanske skulle vara bra att ha en kompassnål på Forerunnern som alltid pekade hem...
Peter: det är kanske säkrast att hålla sig springande tills man dör :-)
Samuel: Jag kan ju kontra med ett lite mer inspirerande möte på mitt senaste långpass...
I solsken, 11 grader och shorts, sprang jag en fantastiskt fin långrunda, längre ner i stora skogen än jag nånsin varit tidigare.
När jag glad i hågen, hög på endorfiner, bara är nåt kvarter hemifrån blir jag plötsligt prejad av en bil i en korsning.
En skitsnygg tjej i en nedcabbad Mini Cooper fäller upp sina solglasögon, tittar på mig med ett vackert leende och frågar mig något på franska...
-Sorry, I don´t understand french very well, svarar jag..
-Oh, I saw you at dreve de Lorraine in the forest an hour ago...
-Yes, I´ve been running almost 20 km, svarar jag
-Oh, 20 kilometers, thats fantastic!....
Efter detta trevliga möte, ännu gladare i hågen och 20 år yngre, springer jag med ännu lättare steg den sista biten hem...
Raggningsförsök på svettig långlöpare eller genuin uppskattning av fysiska prestationer? Båda alternativen känns lika positiva :-)