26 februari 2012 kl 16:57
Jag har min egen personliga känsla som jag skall försöka beskriva.
När jag efter ett längre uppehåll skall komma igång med löpning igen så brukar det ta emot över allt, både fysiskt och psykiskt. Huvudet kommer ihåg hur det var mär man kunde trycka på och sprinta upp för en back och bara rulla på utför på andra sidan. Plötsligt möts man av motstånd, flås, mjölksyra. Det som speciellt märks att en kraftig hälisättningsom bromsar farten trots att jag försöker rulla som bara den. Är det grus/sand på vägen så hörs ett speciellt läte där man nästan sladdar och glider fram i isättningen. JOGG så det bara skriker om det.
Efter 10-15 pass börjar musklerna fatta vad som är på gång och flåset har repat sig lite. Man känner sig lite starkare och det bromsar inte lika mkt, SHIT jag joggar på ordentligt nu.
Några pass senare (avhängit hur långt uppehållet var innan) känner man plötsligt att det blir mer en mellanfotslandning och att man snabbt rullar över. Ännu lite längre fram ett visst frånskjut. YES jag springer / löper. Nu är jag en löpare.
När jag nått den statusen kanjag genomföra intervaller eller fartlekar med ordentlig fartökning och då känner jag mig som en löpare.
Att sedan genomföra Göteborgsvarvet och känna sig OK efteråt är inte samma sak, det kräver för mig lite längre tid. Kanske 2012 som löpare ?