Aros marathon

Aros marathon från Uppsala slott till torget i Enköping, mestadels på banvallen till den gamla järnvägen. Starten är en så kallad masterstart där alla joggar tillsammans den första biten, joggen gick i 6.30 tempo bitvis, knepigt. Utanför Uppsala gick sen den riktiga starten och jag försökte hålla igen, jag försökte ha farten på 5.30 ungefär. Efter att ha sprungit Sätermaran förra helgen var beslutet att ta det lugnt och betrakta det som ett långt träningspass inför Kullamannen i slutet av maj. Jag uppskattar att den funderingen höll rätt bra de tio första kilometerna, då blev jag ikappsprungen av en man som bara höll ett aningen högre tempo än jag, jag var trött på att springa själv så jag hakade på. Vi började prata lite och höll ihop nån mil till jag var tvungen att ta ett besök i busken. Efter det rullade det på rätt så bra km efter km. Örsundsbro passerades, 25 km, det började kännas trögare nu.

Efter 30 km satte trögheten in på riktigt och det kom trista negativa tankar som inte ville släppa, det sammanföll med den mycket långa "evighetsbacken" i skogen. I backen upp kom två svartklädda löpare ikapp mig och frågade hur det var, svaret blev att det inte var så kul, "vi ses i mål" sa de och drog i väg. Vid vätskekontrollen "Varglyan" tog jag en gel med koffein och då lättade det, jag drack mycket, tog en kaka och satte iväg. Det lättade lite undan för undan och när maran passerades på fyra timmar exakt kändes det faktiskt helt ok. Nu var vi inne i Enköping och jag visste att banan var förlängd och att några roliga överraskningar väntade, bland annat nåt som de kallade för "mördarbacken". På grusvägarna ut från Enköping sprang jag ikapp en löpare och det gav energi. Mina två kompisar i svart låg nu 300-400 m framför mig med bra fart och framför dem en tjej som också såg pigg ut. Målgången för loppet föregående år passerades och vi sprang upp för en ås. Överraskningen bestod av att bestiga åsen och upptäcka att den var ett grustag som nu användes som mc-bana, kul! Ner i gropen, på nåt som mer liknade ett stup än spår, upp på andra sidan, lika brant, 60 graders lutning kanske, sprang en bit kom i fatt tjejen som tappat massor i branterna, mina svarta polare på väg ner i gropen igen, jag efter, upp igen, ännu längre, passerade den ene, den andre uppe på kanten tog igen sig, jag passerade och önskade ett glatt "vi ses i mål", härligt.

Nu var den stelhet jag haft i lårens baksidor och vader plötsligt helt försvunnen, även om jag var slut i kroppen så var benen mycket lättare och det gick lätt att springa. In i Enköping nu över den gröna stålbron över E18 och sen på gatorna, långt framför mig sprang ytterligare en löpare, men rejält långt bort, jag fick påminna mig att det var ett träningspass och att placering inte var viktigt. Trots det så visste jag att det var max 1500 m kvar och uppenbarligen hade jag skaplig fart trots allt, relativt vill säga. Efter den sista promenaden upp för en brant backe till kyrkan var det nedförsbacke till vad jag anade skulle vara torget och målet, nu skilde det bara 100 m meter mellan mig och löparen, han tittade bakåt och då var det kört med träningspass, jag drog på så gott det gick och kom snabbt i kapp, in på torget hade jag rygg men eftersom det inte fanns nån tydlig mållinje fanns inget att spurta till, vi kom gemensamt fram till bordet med funktionärer. Till slut står det 24 plats för mig i listan och 25 för honom men det ska vara delat 24! Tiden är 4.51 i listan men läskunniga kan se på min klocka att det är 4.50.

På det hela taget ett mycket bra lopp. Nu vet jag att jag kan vara stark efter fyra mils löpning trots en mara helgen innan, det värmer.