Ultraintervall-milen med extra allt

När dagarna består av jobb och flytt får man springa när det finns tid. Idag var det knappt det fanns tid alls, men när jag såg att jag inte ens var uppe i 250 km under mars månad ville jag ändå ut en runda även om timmen var sen. Tydligen hade jag vilat mig i form, fyra dagar utan ett löpsteg gjorde att benen var fulla med spring och det som bara var tänkt att bli lite distanslöpning blev en dryg mil i maratempo.

När passet börjar strax före midnatt känns ultraintervall-milen som det naturliga valet, även om jag plussade på med några extra svängar för att komma upp närmare 12 km.

Nu är det den perioden i flyttprocessen när det alltid är något som är på fel ställe. Den här gången var det sändaren till pulsbandet som låg i necessären, som redan har flyttat till lägenheten.