30 december 2022 kl 22:11
Redigerad 30 december 2022 kl 22:17
Började från 0 för nästan 10 år sedan, och då var det en aha-upplevelse att upptäcka att det kan vara som natt och dag med små skillnader i tempo. Upptäckte detta på löpband, där jag snabbt gick in i väggen av 11km/h, medan 9km/h kändes som att jag kunde fortsätta hur långt som helst.
Sedan dess kör jag på i den takt som känns bekvämt för mig, och har med tiden jobbat mig upp till att älska lugna lopp i skogen på minst 10km.
Enligt min erfarenhet slår man alltid i någon slags vägg kring 6-7 km då det går tungt ett tag, varefter det lättar och det känns som att man kan springa hur långt som helst om man håller rätt tempo.
Därför har min melodi varit att så ofta som möjligt springa åtminstone 7, och helst 10km, för att komma över denna puckel. Den blir också mycket riktigt blivit mycket lättare att komma förbi för varje gång.
Så nu längtar jag bara efter att få komma ut på långa sköna rundor, på minst 10km.
Smaken är väl som baken, men jag känner personligen en mycket större tillfredsställelse i att veta att jag skulle kunna förflytta mig långa sträckor utan större påfrestning, än att uppnå någon viss fart. Bättre fart kommer ju sakta men säkert med mängden träning ändå, men har aldrig förstått tjustningen i att toppa hastigheten till varje pris, så länge man inte är ute efter att tävla eller så.
