24 februari 2021 kl 23:05
Kan berätta lite om hur mina höftproblem levt...
Började typ kring 2013 med diffusa smärtor/kramper i muskelkorsetten runt vänstra höften. Gick relativt snabbt till en duktig sjukgymnast som utan minsta tvivel satte diagnosen CAM/FAI. Beordrade uppsökande av vårdcentral och en röntgen i en speciell vinkel för bekräftelse och sen skulle jag få åga till Gbg för operation.
Vänte tid på röntgen. Sen ett resultat som inte alls visade å CAM. Sjukgymnasten HELT ställd. All klinisk testning tydde på CAM.
Efter lång krigföring fick jag en ny röntgen. På annan ort. Samma resultat, men denne läkaren vill försöka med en MR. Ny väntan. Men sen, efter MR, remiss till Gbg.
Nu är vi redan framme på 2016. Har under tiden har jag bitit ihop och tränat och tävlat med smärtor och dalande resultat.
Väl hos expertisen i Gbg konstaterar han att de båda röntgenbilder a är värdelösa och frågar varför man ens tog en MR då CAM inte kan ses via MR då det är skelett problem...
Nya röntgenbilder samma dag i Gbg. Konstaterar att jag är ett skolboksexempel och vi bokar operationstid.
Opereras och tar ett knappt år innan jag är igång med normal träning. Under op när läkaren är inne och rotar i höften (båda sidor) konstaterar han att jag gått för länge med problemen (no shit Sherlock...) så jag har långt fågna artros skador på vänster sida.
Efter funkar dock träningen bra. Relativt smärtfritt, även om lätta symptom finns kvar.
Långsamt blir det dock sämre och sämre och i höstas, när jag krigar mig igenom Sthlm Marathon V:r ed. under kraftiga smärtor havererar allt. Har svårt att ens gå under lång tid. Försöker vila, försöker träna, försöker... Inget funkar.
Erkänner till slut för mig själv att jag nog får acceptera att artros en nu sätter stop.
För att ändå hitta sätt att fungera i vardagen börjar jag rehaba med höft-artros-skola via Joint-academy.
Efter bara någon vecka är jag så pass mycket bättre att jag kan smyga igång med lite löpträning. 4 km åt gången innan smärtan börjar komma. Ändå lite bra.
Fortsätter och det blir allt bättre. Börjar springa varje dag, men inte så långt.
Nu 4 månader senare har jag som längsta pass sprungit 14 km (inget långpass, men det närmar sig) och framför allt har jag uppnått veckovolymer på 70 km... I stort sett utan smärta..!
Så, våga kolla om det är artros.
Och även om det är det, ge inte upp! Det finns hopp. Joint-academy är en väg, det finns säkert fler.
Jag siktar fortfarande på mitt största idrottsliga mål någonsin till sommaren. En trippel-IM. Då ingår 12,66 mil löpning på slutet. Trots konstaterad höft-artros.
Kämpa på!
