14 oktober 2018 kl 13:07
När jag springer till/från jobbet så har jag de 4 km som är närmast hemmet i skog med småstigar. Det är ungefär nu som det är dags för pannlampa. Jag upplever att när man har en "uppgift", dvs att ta sig till jobbet eller hem, så är det inte speciellt skumt (hehe) att springa i mörker. Första gångerna var det förstås mer speciellt. Men ibland händer det även idag att jag stannar, släcker lampan och stänger av musiken för den ovanliga känslan att stå i skogen i nära absolut mörker.
Hursom, poängen är att när jag nån enstaka gång bara ger mig ut på en springvända, och gör ett val som kräver pannlampa så känns det fortfarande lite mer underligt. "Uppgifts"-delen, att ta sig till jobbet, har liksom normaliserat det. På gott och ont.