15 augusti 2016 kl 10:10
#10
I början av maj gjorde jag ett inlägg i den här tråden och det är dags för en återkoppling. Jag tycker att jogg.se är som bäst då löpare delar med sig av sina erfarenheter till varandra, så håll till godo.
Jag började springa mer regelbundet 2014 efter att ha gjort en del sporadiska ansatser innan dess. 2014 var milen målet, 2015 Göteborgsvarvet och i år siktar jag på Lidingöloppet. Jag springer två-tre gånger i veckan med en träningsmängd på 20 km/v. Milen springer jag på runt 50 minuter och halvmarathon på strax under två timmar. Träningsdagboken är öppen för medlemmar.
Benhinneinflammationen kom i mitten av februari. Flera veckor med mycket snö hade fått mig att styrketräna, åka skidor och simma istället för att springa. I februari sprang jag inte ett steg på tre veckor. När det blev isfritt gav jag mig ut på två milpass på samma vecka och jag tror att detta tillsammans med två skidpass veckan dessförinnan satte igång eländet. Tillsammans med dålig löpteknik ställde den ökade mängden till det för benhinnorna.
Jag trodde först att jag skulle kunna vila mig ur skadan precis som med vilken liten känning som helst, men som många andra fick jag erfara att benhinneinflammation kan vara ett svårt och efterhängset problem. Med siktet inställt på Göteborgsvarvet varvade jag vila och alternativ träning med att springa på gräs en gång i veckan. Utan något pass över milen under hela våren vilade jag benen inför varvet och sprang i mål på 2:01:27. Naturligtvis långsammare än min tid året dessförinnan. Jag gladde mig i två dagar över att benen kändes bra, tills benhinneinflammationen kröp fram igen. Förbannat.
Jag bestämde mig för att ge kadensökningen en rejäl chans. Jag hade läst om pose- och chi-running och hoppades kunna lära in ett bättre löpsteg med mer av framfotisättning. Jag bestämde att jag aldrig skulle springa med benhinnekänningar och hålla 180 i kadens oavsett tempo. Mitt enda hjälpmedel har varit att Elvis Hound dog går i 180 bpm, så den har jag frammanat för mitt inre under hela sommaren. Jag höll 15 km/v under juni, höjde till 20 km/v under juli och nu i lördags provade jag formen under Prinsens minne (21,1 km) i Halmstad. Jag klockade in på 1:58:02 och två dagar efter loppet har jag inga känningar i benhinnorna. Det känns nu rimligt att, trots ett löparår präglat av den här skadan, kunna fullfölja Lidingö om en dryg månad. Äntligen är benen redo för långpass.