12 oktober 2015 kl 20:47
Så vitt jag kan erinra mig är följande, de gånger jag stått på öronen i samband med löpning.
Första gången jag snavade i samband med löpning var i övre tonåren. Då snavade jag över en rot i Nackareservatet.
Andra gången var högst märklig och det var 20-25 år sedan. På många broar finns det vad jag tror kallas brofogar, en glipa på 1-2 cm. Jag måste ha satt ned ena foten så att främre delen av sulan hakade i den skarven i motlutet på Västerbron vid detta tillfälle. Vådligaste vurpa jag gjort någonsin, vid löpning eller annan aktivitet. Men, jag har tagit mer skada vid ett senare tillfälle. Mer om det senare.
En gång i Midnattsloppet för 5 - 10 år sedan snavade jag på ett fartgupp i
mörkret och trängslen. Många andra har säkert stått på öronen i det loppet genom åren p.g.a djupa spår i asfalten, trottoarkanter m.m.
De gånger jag stått på öron därefter har jag snavat över stenar, som stuckit upp ur marken på grusvägar eller grusgångvägar. Regn har gjort att sten tittar upp och är man inte uppmärksam blir resultatet detsamma som om man snavar över en rot.
Enda gången det gått riktigt illa när jag trillat var i vintras på södra Gran
Canaria. Jag sprang varvet i den lilla parken intill de 4 fotbollsplanerna i
västra delen av Maspalomas. I den vurpan slog jag emot höger underarm mot en sten eller kanske betongkanten som separerade gångvägen från gräset. Det blev ett djupt jack i armen. Detta upptäckte jag först när jag duschade. Jag blev tvungen att ta mig till närmaste sjukstuga och bli sydd med 3 stygn. Varannan termin på mellanstadiet hade vi syslöjd. Så jag klarade av att ta bort stygnen på egen hand ( kanske mer korrekt arm ) när jag kommit hem.
När jag liten var jag fotbollsmålvakt. Så antingen tar jag mindre skada eller också är jag bara lite mer härdad. Då var det oftast sandplaner. Nu är konstgräs vanligt. Båda är dock mycket bättre än dåliga gräsplaner. På sådana är det stor risk för benbrott.