16 september 2012 kl 10:30
Filip A: wow. Fast med stora bokstäver. WOW. :)
Johan Modig, gör skäl för namnet: du gjorde rätt på det jag "gav upp" på. Jag tröttnade på att buffla mig fram och insåg att omkörningarna skulle kosta energi och inte vinna så mycket tid eftersom det blev lite start och stopp HELA tiden med ett par korta rusher i sub 4 fart för att plocka ett par löpare och sedan falla tillbaka till 4:45 i väntan på lucka. Då sprang man ju i sick sack hela tiden redan.
Jag hoppas att du inser att dina 1:32:11 LÄTT hade varit 1:25 i ett par startgrupper upp, iallafall i de första tre kanske. Ifrån sista startgrupp är det ju ett mirakel.
Jag taktikjoggade och tog uppenbara luckor och kände mig oförskämt fräsch vid 16km som brukar vara då jag kroknar av lite normalt sett. Då tänkte jag att nu kan jag börja gasa på istället men då kom ju köchocken och det var precis lika illa som i början. Hade jag taktiksprungit (som planerat) på flacka sträckorna hade jag plockat några minuter till utan att det kostat mig på slutet.
Men, man lär sig en del riktigt nyttiga läxor. Framförallt känslan av att springa ett lopp på minuttider runt 30-40 sek långsammare än på TRÄNING. Jag menar what the fudge...
Jag ser alla som vågat ta ut sig under loppet och orkat runt som ett föredöme - helt oavsett tid. Jag hade en kompis som nästan - på riktigt - svimmade i mål på 1:44 i ett par startgrupper före mig och det var superstarkt jobbat tycker jag. Han startade 20 min innan mig och min plan var att komma ikapp och förbi honom på slutet. Men, haha, det blev ju inte riktigt så. Det är därför jag skäms idag, inte för min tid, utan för att jag inte tog i medan han faktiskt satsade fullt ut. Och de flesta andra med.