Löpning • Träning • 29 inlägg • 6940 visningar •

Pressa sig... Hur?

Tobias Hartzell
1980 • Gläshed
#1
•
9 september 2012 - 19:20
Gilla
Jag har en tendens till att inte "orka" pressa mig när jag springer. Hur motiverar man sig att pressa sig över "behaglighetsgränsen" egentligen? Jag fastnar lätt i ett lågt behagligt tempo och lunkar på i det...
Vad tänker ni på för att kunna ge det där extra?
< < < 1 2 > > >
Carl Petersson
1995 • Göteborg
#2
•
9 september 2012 kl 19:32
Gilla
Jag bestämmer mig för att springa en viss distans i ett (för mig högt) tempo. Sen försöker jag hålla lite koll på km-tiderna för att veta hur jag ligger till och oftast slutar jag nära min måltid. Annars är intervaller ett bra sätt att vänja sig vid att springa fort och länge, lycka till!
Gabriella Göthberg
1974 • Stockholm
#3
•
9 september 2012 kl 19:48 Redigerad 9 september 2012 kl 19:49
Gilla
http://www.jogg.se/Forum/Trad.aspx?subid=28011
En del tips där.

Annars är fartlek ett bra sätt att komma upp i lite högre fart. Öka farten mellan ett par lyktstolpar, längs en raksträcka, under ett par minuter, upprepa. Ett skonsamt sätt att lära kroppen att det faktiskt går att öka takten och hjärnan protesterar inte lika vilt eftersom du strax får sänka farten igen.
Maria Finnved
1986 • Mjölby
#4
•
9 september 2012 kl 23:02
Gilla
JAg ville vara säker på att pressa mig under kistaloppet och gick då ut hårt med flit och gjorde sen vad jag kunde för att behålla det. Det blev slitigt vill jag lova! Eller så kan det faktiskt vara bra att a. springa intervaller efter klocka/puls. Oavsett blir det jobbigt. b. springa intervaller som ovanstående efter tid, på löpband. bestäm dig för anta intervaller och hastighet du ska hålla, och ändra inte. Då är du tvungen att hålla kvar tempot där du utomhus kanske automatiskt hade saktat ner. Funkar ju inte om man är löpbandshatare, men jag kan tycka att variationen är bra :)
mats
1966 • Humlarp
#5
•
10 september 2012 kl 07:40
Gilla
Jag tänkte på allt orättvist jag blivit drabbad av under åren. Jag tänker på allt som irriterar mig och har man sedan inte fått sex där hemma på länge går det av rena farten...hehe
Hampus
1980 • Stockholm
#6
•
10 september 2012 kl 09:29
Gilla
Är inte det absolut enklaste att börja med korta intervaller, för att springa korta intervaller snabbt relativt sin lunkfart är inte jobbigt alls. Sen förlänger du succesivt intervallerna allt eftersom du blir snabbare. Exempelvis;
10x200m
6-8x400m
4-7x1000m
2-3x2000m

Jag är ingen expert men kan tänka mig ovan om du vill närma dig snabbare miltider.
Peter P
1965 • Kungsholmen
#7
•
10 september 2012 kl 10:12
Gilla
För att "orka" pressa sig så måste man ju ha ett mål att bli snabbare, tro på att pressandet leder mot målet OCH tycka att målet är värt allt lidande.
Är man en sån person som inte tycker det spelar så stor roll om man putsar en minut på sin miltid eller inte så kommer man ju aldrig hitta motivationen till att lida på alla intervall och snabbdistanspass.

Har man väl motivationen så ser man bara målet framför ögonen varje gång det tar emot.
De som har problem att pressa sig har nog oftast inte tillräckligt stor motivation att bli snabbare.

Hungriga vargar jagar bäst.
Tage Ericsson
1952 • Varberg
#8
•
10 september 2012 kl 11:43
Gilla
Vi är tre som springer med handicapsystem vilket ger en fantastisk kick att ge sitt yttersta. Vi har ett visst antal sek/km i handicap som justeras upp eller ned med 1 sek/km efter varje lopp baserat på resultatet.
Jennie Salomonsson
1975 • Partille
#9
•
10 september 2012 kl 12:18
Gilla
För mig funkar det bäst att pressa mig när jag springer med nån annan, typ min sambo. Då lägger jag alltid lite extra krut. Annars så kör jag intervaller. Korta eller lite längre i backe alternativt mellan lyktstolpar.
Jag har en otäck förmåga att springa i samma bekväma tempo. Min sambo säger samma sak så vi hjälps åt att sporra varandra.
Är jag ensam och tävlingsinstinkten kommer krypande tar jag sikte på nån längre fram och försöker komma ikapp:)
Oldboy
1952 • Danderyd
#10
•
10 september 2012 kl 12:26
Gilla
Draghjälp är toppen, alltid bra att springa tillsammans - i alla fall om man själv inte är tydligt snabbast.
Johan Modig
1970 • Uppsala
#11
•
10 september 2012 kl 12:39 Redigerad 10 september 2012 kl 12:40
Gilla
För mig gjorde det stor skillnad när jag anmälde mig till ett motionslopp. Kör hårdare på träning sen dess.
Särskilt som chefen är anmäld till samma lopp.
:-)

/johan
Tommie
1976 • Stockholm
#12
•
10 september 2012 kl 13:08
Gilla
När jag är ute och springer, tävlar jag med andra personer som jag springer ifatt/eller försöker att inte tappa förmycket mot dom som springer ifrån mig. Den typen av tävling är relativt rolig, det är ju bara jag som vet om att det är tävling i och för sig, men kul är det =)
Det är kul att pressa sig när man själv kan se resultaten, dock så tycker jag att jag lätt hamnar i någon form av bekvämlighetszon. Springer en hel del med min sambo som har ett lägre tempo, då brukar jag har mina fartlekar alt intervallträningar samtidigt som vi springer. Men att gå ut och köra ett skoningslöst pass är svårt tycker jag. Då vill jag gärna ha någon att springa med.
Oldboy
1952 • Danderyd
#13
•
10 september 2012 kl 13:12
Gilla
Tommie, tror du inte att vi andra märker när du försöker dra ifrån/hänga på? Jodå! Vi tävlar också :-)
Maria
1980 • Gävle
#14
•
11 september 2012 kl 09:02
Gilla
Jag är också rätt bekväm av mig. För mig är det lättare att springa på tid än på känn om jag vill öka farten.
Att bara tänka "nu ska jag springa fortare än jag brukar" tycker jag kan vara svårt, då är det lätt att jag tappar fart alt springer en kortare sträcka när det börjar bli jobbigt. Istället bestämmer jag mig för att tex "nu ska jag springa 2 km i 5:10 fart". Jag springer med en Garmin men man kan förstås ha en vanlig klocka och en uppmätt sträcka också.
Och som många andra sagt, intervaller underlättar.
Staffan Dahlgren
1971 • Nykvarn
#15
•
11 september 2012 kl 09:12
Gilla
Jag tillhör dem som kan ta ut mig rätt bra på träning men som tyvärr inte märker någon större skillnad på förmågan att ta ut mig när det kommer till tävling.

Vare sig det är på träning eller tävling så använder jag några knep. Först fokuserar jag på tekniken. Är benen trötta fokuserar jag på hållningen, andningen, armföringen, att slappna av i axlarna etc. Är andningen jobbig fokuserar jag på andra saker, fotisättning, snabbt steg o s v.

Blir det riktigt tungt med negativa tankar rabblar jag ett mantra för mig själv - i mitt fall "Snabb Stark Lätt" tills de negativa tankarna försvunnit - vilket fungerar väldigt bra faktiskt!
Tage Ericsson
1952 • Varberg
#16
•
11 september 2012 kl 09:18
Gilla
Olika sträckor med pers, två-årsbästa, årsbästa och koll på mellantiderna samt handicaptävlingar.
Maria Finnved
1986 • Mjölby
#17
•
11 september 2012 kl 09:30
Gilla
Men ni sm springer på klocka? Om jag tar mig som exempel... På Kistaloppet hade jag bestämt mig för att gå ut hårt, och försöka behålla så bra det gick, för ag ville vaa säker på att jag VERKLIGEN gav allt... Det höll väl i ungefär 5-6 km sen var jag riktigt trött.

Jag brukar inte kolla på klockan på lopp, så jag är rädd för att bli stressad/besviken etc, men hade denna gång bestämt att jag skulle göra det, just för att pressa mig själv.

Mot slutet (efter 6 km eg) så var jag riktigt riktigt trött och jag hade mantrat "kom igen, mata på, kom igen, mata på" och så fort det blev lite flackare, nedför så försökte jag öka, dvs "vilade" inte någon gång... Där kunde jag dock inte förmå mig att titta på klockan, för jag visste att jag inte skulle kunna öka ändå...

ELLER? mbillar jag mig bara det? Ni som säger att ni tittar på tiden och pressar er lite till.... Tror ni att jag hade kunnat göra det om jag verkligen verkligen hade velat? För det känns verkligen inte som det... så vad för vits är det i så fall att ha koll på tiden? Mer än för att kontrollera att man inte går ut för hårt och snabbt, dvs motsatsen?
Peter P
1965 • Kungsholmen
#18
•
11 september 2012 kl 09:39
Gilla
Jag tror definitivt att det finns mycket kvar att krama ur även när man är fruktansvärt trött bara man hittar motivationen och då hjälper klockan till bra på lopp.

Är målsättningen tillräckligt betydelsefull och man kan hitta det fokuset på tävlingen så tror jag motivationen själv kan ge minst en minut bättre tid men då får man vara beredd på att lida och skallen måste vara med till 100%.
Tage Ericsson
1952 • Varberg
#19
•
11 september 2012 kl 09:50
Gilla
@Maria: Tänker man bara "gå ut hårt" är risken att man spänner sig och löper med dålig verkningsgrad. Bättre att tänka på att löpa avslappnat och tekniskt bra och då kommer farten av sig själv. Man måste vänja sig att använda klocka och mellantider och då är det en stark sporre när man ser att man har chansen.
Peter P
1965 • Kungsholmen
#20
•
11 september 2012 kl 10:00
Gilla
Sen tror jag det är stor skillnad på om man har bra koll på sin kapacitet från andra lopp, testlopp och hårda träningspass. Då vet man vad man "borde" klara och har lättare att mentalt intala hjärnan att det skall gå.
Har man dålig koll på sin kapacitet slutar det lätt med att man nöjer sig: jaja, det är nog så bra som jag är nu.
< < < 1 2 > > >
Endast registrerade medlemmar kan posta inlägg till forumet. Registrera dig här eller logga in ovan.