Löpning • Träning • 40 inlägg • 7534 visningar •

Känner ingen glädje

Karl Tegnestedt
1970 • Linköping
#1
•
18 januari 2012 - 08:06
Gilla
Finns det fler som känner som jag?
Jag känner ingen glädje när jag tränar, men jag springer ändå.
Löpning är definitivt inte kul alls, men jag springer ändå.
Har tränat 3-4 ggr/vecka, året runt, utan uppehåll, i 4 år nu. Har aldrig tyckt att löpning varit speciellt kul, men jag springer ändå.
Har provat olika distanser och olika farter och en mängd olika tävlingar. Tävlingar är jobbiga, inte alls roliga, men jag betalar och ställer upp ändå.

Tänk om man skulle tycka att löpning är kul! Vilken lyx.
Näe, kul är att slå en strike i bowling. Kul är att göra mål i fotboll eller ett perfekt passerslag i tennis.

Däremot finns det ingen skönare känsla efteråt, när man har sprungit. Det finns ingen skönare känsla än när man lyckats med sitt mål och gjort en bra tid på en tävling som man tränat inför.

Men roligt, kul...? Näe.

Finns fler som jag?

< < < 1 2 > > >
Björn
1962 • Det kuperade landskapet
#21
•
18 januari 2012 kl 12:25
Gilla
En man ska inte ha roligt, han ska härda ut.

skämt åsido. Om belöningen kommer efter löpningen, du mår bättre och ser resultat. Var nöjd med det, det är ju jättebra. Gläd dig åt att du fortsätter.
Torbjörn Lingmerth
1978 • VETLANDA
#22
•
18 januari 2012 kl 12:44
Gilla
Jag kan också känna igen mig, särskilt i uppstartsperioder. När man vet hur lätt det kan gå när man är vältränad, är det inte kul när det går tungt.

Sen måste jag också tillägga att det är med mål ibland kan bli åt andra hållet också. Förra året satsade jag hårt på Lidingö och ville under 2.15.
Tyvärr var jag förkylt till och från i aug och sep men ansåg mig ändå vara frisk nog för att ha en chans på 2.15. När jag inte klarade det(2.26) gick luften ur mig. Jag tappade sugen på löpning totalt och det är först nu som det har kommit tillbaka.

Målet(2.15) hjälpte mig att hålla fokus under träning och att ta i lite extra på passen. Men misslyckandet(nu kan jag tycka att 2.26 är bra) tog död på löplusten.

I år skiter jag i långlopp, fullt fokus på milen och jag hoppas att motivationen och lusten kommer finnas hela året.

Mitt råd; spring 2 gånger i veckan, skaffa någon att spela tennis med eller bowla. Gå med i ett korplag i fotboll eller något annat. Men försök bibehålla löpningen så länge det går. Du lär ångra dig den dagen du vill börja igen...
Andreas
1981 • Hyllinge
#23
•
18 januari 2012 kl 12:55
Gilla
Mitt i prick Anders Larvia! Precis så känner jag med. Det roliga är inte själva löpningen utan resultatet efteråt.
Peter P
1965 • Kungsholmen
#24
•
18 januari 2012 kl 12:57
Gilla
Det som kännetecknar långdistanslöpare är att de är duktiga på att skjuta upp belöningar.
Alice Sundström
1968 • Gislaved
#25
•
18 januari 2012 kl 13:30
Gilla
Ja men, om resultaten och målen är bra, man är lyrisk över sitt nya PB, man känner sig tillfreds med sitt pass osv, då väljer man ju att springa igen och igen och igen.... Då kan väl inte löpningen vara så jäkla tråkig ändå, eller?

@ Peter, bra sagt :)
Karl Tegnestedt
1970 • Linköping
#26
•
18 januari 2012 kl 13:44
Gilla
Tack för alla svar! Jag tror många av er missförstår mig. Jag har aldrig sagt att jag tycker löpningen är tråkig. Om jag skulle tycka löpning är tråkigt skulle jag slutat för länge sedan. Allt handlar förstås om hur man definierar ordet roligt/kul.

Anders Larvia, Fredrik Jansson m.fl verkar tycka som jag, Att något är stimulerande behöver ju inte vara samma sak som att det är roligt..?

Det jag menar är, tänk om man skulle känna någon gång att "fan va kul, nu ska jag ut o springa en mil!!!" Istället för "jaha, dags för milen, inte kul men stimulerande och jävligt skönt efteråt", tror ni fattar.

Jag kommer springa så länge kroppen håller oavsett roligt eller inte.

Tror inte Wassberg heller tyckte träningspassen var speciellt roliga.....

Kämpa på alla!!
Pernilla Lindgren
1965 • Ljungskile, Uddevalla
#27
•
18 januari 2012 kl 14:50
Gilla
Håller definitivt med Karl Tegnestedt, Anders Larvia och sist men inte minst Anders Rosdahl! Det är sköna känslan efteråt, jakten på persandet och godiskonsumtion utan negativa påföljder som driver mig att fortsätta. Löpning ger inte mig den där religiösa upplevelsen som man läser om. Grämer mig flera timmar innan jag ska ut, men ändå fortsätter jag. Någon annan sport utöver nåt gympapass på F&S emellanåt är inte och snacka om, eftersom löpning har den stora fördelen att vara så enkelt och lättillgängligt. Ska pressa mig igenom (fel: nej avnjuta heter det!) Sthlm Maraton i år för första gången, och det går ju inte an och komma dit och tro att jag kan springa en mara när man har tränat för lite. Det är en morot för mig som heter duga.
Peter P
1965 • Kungsholmen
#28
•
18 januari 2012 kl 14:55
Gilla
"Den sköna känslan efteråt" försvann för mig någon gång i början av 80-talet. Träning är för mig nästan ren rutin men att lunka runt någon mil med en bra ljudbok i öronen är inte obehagligare än att sitta motsvarande tid i soffan hemma så det är inge problem oftast. Jag har ju inte så kul då jag går ut med hunden heller.
Staffan Malmberg
1954 • Hyltebruk
#29
•
18 januari 2012 kl 15:10 Redigerad 18 januari 2012 kl 15:39
Gilla
De bästa passen för mig är de rena distanspassen när man kan det lite lugnt och bara flyta med. Just att kunna springa hyfsat snabbt men ändå lätt ger en fin känsla. Ni som har ångest, ge er ut på ett distanspass utan krav och sänk hastigheten jämfört med ert vanliga tempo med säg 10-15 s/km. Det gör stor skillnad.
Johan
1963 • LINKÖPING
#30
•
18 januari 2012 kl 15:15
Gilla
Ja Karl
Håller med dig i stort, känner ungefär likadant själv många ggr.
Jag har inte kraven att allt jag gör i livet nödvändigtvis måste
vara glädjefyllt, många saker gör jag för att det i "långa
loppet" är bäst för mig o min kropp, och kanske sparar det in en
o annan krona i statens vårdapparat också om man nu vill glorifiera
det hela lite extra.

Äter vitlök, rå, varje dag, sedan flera år, smakar inget vidare tycker
jag, men nyttigt lär det vara.
Syftet med mitt inlägg däremot är av "tycker det är roligt"-karaktär.

"Det ena man vill det andra man skall" är en bra devis
Jag tycker du gör rätt nu, nöt på.
Jonas Wincent
1970 • Sala
#31
•
18 januari 2012 kl 16:06
Gilla
Konditionsidrott har ju en förmåga att vara nötande. Det ligger ju i sakens natur att alla pass inte är så roliga men det ska väl ändå vara roligt för det mesta, en viss förväntan lär man nog ha. Står man inte ut med enformigheten får man väl variera sig eller träna lite annat, det finns ju andra träningsformer. Dessutom sliter det nog mindre på kroppen att variera sig. Tränar man bara på utan att tycka det är roligt riskerar man nog att bränna ut sig.

Varför betala anmälningsavgifter till tävlingar om man inte ens har roligt då?

Kör på inspiration, funkar inte det prova nåt annat.
Martin Wass
1975 • Göteborg
#32
•
18 januari 2012 kl 19:47 Redigerad 18 januari 2012 kl 19:51
Gilla
Som nybörjare i jogging så är en stor del av motivationen att man ser sin prestation öka hela tiden. Kan det var så att den nu börjar plana ? Träna som fan och ändå ligga kvar på samma nivå kan ju inte vara kul som tur är så är jag fortfarande bara nybörjare.
Henrik Hallberg
1980 • Mölnlycke
#33
•
18 januari 2012 kl 20:46
Gilla
Nej, det är sällan ett löppass är roligt. Oftast är det en smula obekvämt. Ibland eländigt, ibland flygande lätt, och aldrig vet man när det blir det ena eller det andra.

För mig är det istället företeelsen löpning som är viktig, inte stegen i stunden. Att gå upp för att springa till jobbet medan andra ligger kvar i sängen. Att lyssna på min inre dialog och passivt betrakta tankarna leka tafatt därinne. Att föreställa mig hur väl kroppen mår av ansträgningen. Att ha frigjort mig från att alltid bejaka det enkla, destruktivt driftsgrundade eller roliga alternativet. Fostrande och karaktärsdanande; inte späkande och lidande utan med fördröjda, högre och viktigare mål för ögonen.

Sen är det förvisso inte skittråkigt heller. Då hade jag nog inte fortsatt.
cribster
1980 • Umeå
#34
•
19 januari 2012 kl 13:33
Gilla
Jag tycker faktiskt att det är otroligt roligt att flytta ben snabbt.
Framförallt tror jag det beror på att jag inte har tid att göra det varje
kväll, inte ens varje vecka. Så när det väl öppnas en lucka, så blir jag otålig som ett barn i en godisbutik. Hade jag sprungit fem - sju gånger i veckan, hade det i längden blivit lika kul som att t.ex gå ut med polarna ta en öl, fem -sju kvällar i veckan, året om.
Då måste man nog motivera det med något långsiktigt mål istället.
Allt beror nog vart man ställer in sitt "kul"-focus. Här och nu, i själva löpsteget, eller så springer man för att kunna ha kul, sen när man tävlar, eller en blandning av dessa.
Tage Ericsson
1952 • Varberg
#35
•
19 januari 2012 kl 15:20
Gilla
Jag är faktiskt uppe i 5 pass/vecka just nu och det är faktiskt plågsamt "kul". Man finns här och nu. Känner en stor tacksamhet att jag kan springa som jag gör och kan känna riktig lyckokänsla under löppass. Sedan har vi tävlingsmomentet med våra handicaplopp som förstärker och ger träningsmotivation.
Lars Emanuelsson
1974 • Katrineholm
#36
•
19 januari 2012 kl 18:17
Gilla
Löpning är inte kul i sig. Det blir vad man gör det till. Ska man bara dra ut å nöta så är det dödstråkigt. Men drar man iväg å springer t ex tjurruset tillsammans med några kompisar kan det vara roligare än något annat man upplevt! Sedan finns det massor av nyanser där emellan, som t ex testa nya skor, löpklocka, kläder, nya rundor och andras rundor, sträcka upp en hand och hälsa på publiken under ett lopp som går halvdant å höra dem skrika tillbaka, sätta foten på mållinjen efter marathon, äta bullar i mål, m.m. m.m.
Precis som med jobb så är det den egna inställningen, variationen och folk runt omkring som avgör om man har kul. Jobb och löpning är i grunden "jobbigt" :)
Cia Kågedal
1969 • Linköping
#37
•
19 januari 2012 kl 23:25
Gilla
Kanske en snus under löppasset skulle hjälpa?
Stephan Nylinder
1975 • Göteborg
#38
•
20 januari 2012 kl 01:02
Gilla
Så underhållande - måste bara slänga in en brandfackla...

Är inte det här lite på modet i dagens samhälle, att allt ska vara "skoj", "kul", "fantastiskt", "utvecklande" osv i varje stund. Att läsa en del personers recensioner av löpning är som att läsa en kravspec för jobbannons i tidningen. Inga raka munnar här inte, glada skratt och lustiga krumsprång minst åtta gånger per kilometer ska det vara, annars kan man byta sport!

Jag vill slå ett slag för vardagstristessen och likgiltigheten, våra två absolut vanligaste känslor. Vad vore livet utan alla grå passager och tråkiga transportsträckor? Är jag glad under ett pass hör det till sällsyntheterna. Ofta handlar det om en distans som ska göras, ett varv som ska klaras av, en tid som ska hinnas med, eller liknande. Fötterna trummar mot underlaget, kilometer läggs på hög, svetten rinner, skallen är helt tom och likgiltig. Kort sagt en helt vanlig löprunda.

Löpning, det är bara ett medel. Målet däremot, är något helt annat!

Eller, "Man måste anta att Sisyfos är lycklig", som Camus så klokt sade.
Robin
2008 • Götet
#39
•
20 januari 2012 kl 05:11
Gilla
jag fick tillbaka glädjen när jag testade barfotalöpning. hört flera som säger samma sak, att löpning blir roligt av VFF/barfota. testa!
Linda Eriksson
1978 • Skara
#40
•
20 januari 2012 kl 14:58
Gilla
Det låter helt klart som att du tröttnat på just löpning som träningsform. varför inte testa ngt annat under en period. det finns väl inget som säger att du måste just springa..? Bryt upp från löpningen några veckor. Känn efter vad du skulle vilja göra och kör på. Känner du inte för att träna alls, gör inte det. Glädjen måste finnas annars uteblir resultaten. Lycka till!
< < < 1 2 > > >
Endast registrerade medlemmar kan posta inlägg till forumet. Registrera dig här eller logga in ovan.