Löpning • Övrigt • 19 inlägg • 6864 visningar •

Varför tar det emot så ibland?

Karin L

1981 • Linköping

•

1 mars 2008 - 18:23

Gilla

Lördagar är vanligtvis min långlöpardag. En stund i en vacker skog tillsammans med hunden en bra ljudbok i lurarna; detta är något som jag ser fram emot hela veckan!

Men har ni tänkt på att ibland så känns allt bara fel från första stund? Även fast man sett fram emot att springa, har tid och har ätit bra. Även om man sovit tillräckligt, haft en lugn vecka, inte över/undertränat inte har en infektion i kroppen osv osv.

Trots att allt talar för en bra runda så känns det ibland som att springa i motvind i kraftiga uppförsbackar hela vägen! Benen är tunga och andningen känns ansträngd från första steget. Inget går lätt och smidigt.

Undrar varför?
Och hur kan det undvikas?

(för att göra det hela värre regnade det hela vägen och jag har haft en förskräcklig magknip ända sen jag kom hem!)

Simon Jönsson

1983 • Linköping

•

1 mars 2008 kl 18:42

Gilla

Sånt kommer altid att hända ibland hur bra man än förberett sig. Vet inte varför, kanske hjärnan som ställt in sig undermedvetet att den inte vill ut å spring å gör det så jobbigt som möjligt så man ska sluta med det. men det är bara jobba sig igenom så kommer det bättre dagar igen.
Dessutom kan det vara så att man har sin bästa dagar när man inte haft bra förberedelser, känt av lite skador, inte ätit som man skulle osv.

Marie S

1969 • Alnö

•

1 mars 2008 kl 19:04

Gilla

Förstår precis vad du menar. Jag har haft fem pass i rad som varit sådär: jobbiga, tråkiga. Efter det senaste passet funderade jag allvarligt på om jag inte ska lägga av med löpningen.
Efter veckor av knäproblem och förkylning känns lungorna två nummer för små. Att inte orka som för några veckor sedan och besked från naprapaten i tisdags att jag måste köra styrkeprogrammet för rygg och knän 3 ggr/vecka (hade svårt att få till en gång per vecka) gör att jag tappat sugen. Behöver vårsol och barmark NU.

Det blev tyvärr inte så konstruktivt det här, mest: "jag håller med". Hoppas någon annan har något tips om hur man undviker "motvind i kraftiga uppförsbackar"-passen.

Carlo Laszlo

1958 • Leksand

•

1 mars 2008 kl 20:23

Gilla

Karin, jag har haft ett sånt pass i dag ! :) 11 km. Kände mig bara tung och trög, eller som tolv ton tegelsten... :)
Det intressanta är jag ofta känner redan efter 50-100 meter (ilbnad när jag tar på mig skorna) att det ska bli ett sånt pass.
Jag tror, som nån här skrev, att det är naturligt. Det kan ha många orsaker: stress, för lite mat, för mycket mat, för lite sömn... eller att det är något i, jag vet inte hur jag ska uttrycka det, "kroppsrytmen" som är feltajmat.
Hur som helst, oftast är det bara att nöta på, så kommer den där sköna, lätta och härliga känslan tillbaka förr eller senare. Dessutom, efter en sån här dag, när jag sprungit 11 km på 60 minuter i st f beräknade 55, kan man tillåta sig att känna sig lite som en hjälte, för man gav inte upp och ställde in!
Gör det du (ni) med!
Carlo

fru Lindh

1968 • Finland

•

2 mars 2008 kl 15:15

Gilla

Som Anne har också jag tidvis tänkt att nu ger jag upp, det är för j..kligt och formen går mer bakåt än framåt. Så jag tror det hör till, som allt annat i livet kan man väl säga att man har bra dagar och säre dagar.

Nä,så mycket hur man undviker det vet jag inte, annat kanske än att ta vara på dedär fantastiska, lyckade passen (för de kommer ju sedan!) och glädjas åt att man iaf kom ut, som Carlo sa, inte gav upp.

Själv har jag alternerat lite med annan träning, för det kan få mig att älska springandet ännu mer.Och vara snäll med mig själv, inte ligga på med piskan om det känns illa.Då är det okej att man ändå gör något,hellre än ligga i soffan med godis ( fast man kanske behöver det också ibland=D )

Jogga på!

Annki Waltgård

1961 • Uppsala

•

2 mars 2008 kl 16:31

Gilla

Men ibland kan det vara de riktiga "anti-passen" som blir allra bäst. Igår hade jag planerat att springa efter jobbet. Kunde inte packa träningskläderna kvällen före för de var nytvättade. Men 4.30 igår morse orkade jag inte packa ner dom - så det blev inget. Så idag bestämde jag mig för att det fick bli en straffrunda på 7 km i stället. Det kändes sååå motigt.

Men... när jag väl kom iväg kändes det så lättsprunget och jag kom nästan upp i personbästa på den rundan, utan att det kändes särskilt jobbigt.

Så ibland när förväntningarna är i botten kan det bli ett riktigt höjdarpass!!!

Roland Söderström

1962 • Onsala

•

2 mars 2008 kl 16:47

Gilla

Jag har verkligen känt mig i kanonform ett tag nu.
I går ville jag verkligen ut, det spratt i benen hela dan, men jag kunde inte komma ifrån.
Idag kom jag iväg men det var en sån där runda då ingenting funkade.
Ängårdsbergen var en stor lerhög, steget funka inte, backarna var alldeles för långa, det var alldeles för långt hem tebaks...
Pinade runt mitt långpass ändå, jag fick glädjas åt det enormt fina vädret istället...

Susanna Fransson

1985 • Örebro

•

2 mars 2008 kl 16:51

Gilla

Förstår precis vad du menar Karin, ibland känns allt fel. Men som Alfons en gång sa, "Man måste ha tråkigt för att uppskatta det roliga" (eller hur han nu sa). Hade man inte dom jobbiga passen skulle man nog inte uppskatta dom sköna, bra och helt underbara passen :) Och ibland är det dom jobbiga passen som är skönast att komma hem från, för man är lite stolt över sig själv att man gav sig ut och inte gav sig trots att allt kändes fel :)

Få höll

1974 • tyresö

•

2 mars 2008 kl 17:14

Gilla

Hej!
Träningsupplägg är viktig!
80-90% lätt jogg och 15-5% kvalitet pass och 5% styrka. Kör man för hårt hela tiden så händer det att man får ont i knät och kroppen hinner inte och återhämta sig och resultat är tunga ben och ont i knät eller motivationen börjar ge vika. Lycka till

EvaMarie

1957 • Linköping

#10

•

2 mars 2008 kl 17:27

Gilla

... och ibland blir det precis tvärtom! När det känns så tungt, så tungt att ge sig ut, när knoppen bara hittar på den ena undanflykten efter den andra, men man ger sig ut åndå... Och se blir det den bästa löprundan på länge! Och man är precis så där löplycklig som man bara kan vara när man kommer hem igen - måste nästan lägga band på sig för att inte ge sig ut igen.

Men - om det känns alldeles tokfel även efter det att man blivit uppvärmd, och om om det återkommer gång på gång, då bör man fundera lite på vad man håller på med. Är det överträning, något som blivit för monotont, ska man kanske sats på alternativträning ett slag för att hitta längtan efter löpningen igen?

Charlotta Sahlström

1972 • Täby

#11

•

2 mars 2008 kl 17:30

Gilla

Den största utmaningen är nästan att kunna kliva av ett långpass/löppass när det inte känns bra...även om det sitter så djupt inne att bryta...mentalt liksom tycker jag.
Man vill ju gärna tänka "det som inte dödar det härdar"...;-)

Carin Stenmark

1971 • Göteborg

#12

•

2 mars 2008 kl 20:01

Gilla

Hur besegrar jag de där 100 olika ursäkterna att inte jogga utomhus utan att ta löpbandet istället?!
Idag var det en sån där kano dag som man väntat på. Så på med skorna och mentalt inställd på 12km. Jag hann ner till hamnen, då tog motvinden vid och motivationen blåste sin kos. Så det blev bara ett varv istället för de tänkta 2.

Hur motiverar ni er att vara ute i ur och skur?

Roland Söderström

1962 • Onsala

#13

•

2 mars 2008 kl 20:30

Gilla

Carin: Planering, jag tittar alltid på vädret och väljer den bana som passar bäst.
Blåser det så väljer jag skogsbanor tex.

Magnus Nilsson

1967 • Linköping

#14

•

2 mars 2008 kl 20:38

Gilla

Det gör jag inte. Jag köper gymkort när vädret blir för dåligt på vintern och kör bara löpbandsträning. Tar sen beslut en månad i taget om vädret blivit tillräckligt bra för utomhuslöpning eller om jag ska köpa ett månadskort till.
Det blir en härlig känsla när man sen konstaterar att vädret är bra och tar första vårpasset utomhus. Och en fördel är att jag förutom löpband dessutom får tillgång till lite styrketräningsmaskiner under ett par månader.
Regn har jag inga större problem med bara det inte är kallt ute. Blåst är otrevligt, men då försöker jag alltid börja passet i motvind så jag kan springa och tänka hur skönt det blir på hemvägen. (och som alla Linköpingsbor känner till så lurar man sig, det blåser motvind även när man springer samma väg tillbaka...) alternativt byter jag träning och kör t.ex. ett intervallpass istället för distanspass. Springa intervaller i motvind är ju en feature snarare än nåt dåligt.

Henrik Nyström

1981 • Dals-Ed

#15

•

3 mars 2008 kl 09:23

Gilla

Har inget löpband eller gymkort så finns inget alternativ än att springa ute året om. :)

Sen ligger motivationen i de tävlingslopp som hägrar under det kommande året och numera går träningen mer eller mindre ´automatiskt´. Man ger sig ut utan att behöva tänka på det vilket är en rätt skön känsla.

Carlo Laszlo

1958 • Leksand

#16

•

13 mars 2008 kl 18:35

Gilla

Carin, hur man motiverar sig? Hmm... det är väl väldigt personligt och individuellt. Jag bestämmer mig ofta dagen före eller samma dag vilken runda jag ska springa. Sen SKA jag springa den! Oavsett väder, form, trötthet osv. Jag "ställer in" enbart vid skada. Som i måndags. Skulle ta ett lätt 8-km pass efter ett långpass på 16 i lördags. Kände efter någon minut ont i benet (benhinna?) och gick hem, snopen och besviken. (Laddar ju för Sthlm Marathon, så jag MÅSTE få ihop km...)
Vilade, väntade två hela dagar (!) och gav mig försiktigt ut i dag, och hade en såå skönt pass där jag t o m ökade lite på slutet (länge sen...).
Hur som, jag motiverar med med att jag mår bättre, bränner kalorier, att jag behöver distanserna... och s åär jag nog bra envis också... och så kan jag äta lite mer godis på lördag utan dåligt samvete ;)
Carlo

Mårten Hemström

1969 • Sala

#17

•

13 mars 2008 kl 21:40

Gilla

Jag bestämmer mig bara. Szalkais 4-timmarsprogramm inför maran hjälper till en hel del, för står det att jag ska träna på torsdagen, då kan man ju inte hoppa över det. Lite som med Biblen. Står det att man inte får äta sin nästas hustru, då gör man inte det, och står det hos Szalkai att man ska springa 10 km, då gör man det.

Magnus Nilsson

1967 • Linköping

#18

•

13 mars 2008 kl 22:23

Gilla

Idag hade jag ett intervallpass. Det var inga problem att komma ut och springa. Men halvvägs igenom första intervallen var jag helt slut, och då genomförde jag ändå intervallerna långsammare än planerat. Motivationen började snabbt rinna ut i sanden.
Så det blev ett riktigt jobbigt pass och under varje intervall kände jag att, nu slutar jag för idag, det här får bli sista intervallen.
Men efter varje vila så kändes det tillräckligt ok för att kunna springa nästa intervall, så jag klarade av att ge mig ut på en till, och en till, osv. Och plötsligt hade jag bara en intervall kvar, och den blev åtminstone njutbar för att jag visste att jag faktiskt lyckats genomföra passet, och den sista intervallen lyckades jag tillochmed hålla den planerade farten. Så passet slutade i Dur. Puh!

Per Berglund

1980 • Täby

#19

•

13 mars 2008 kl 23:03

Gilla

Jag tycker att man ska ha mål med sin träning. Realistiska mål som man enkelt kan höja om man "råkade" nå målet tidigare än planerat. Sedan tycker jag också att det är bättre att träna något annat istället för att plåga sig igenom ett löppass om man verkligen inte vill eller känner för att springa. Det måste ju finnas någon löparglädje också! Jag tror starkt på att variation är skadeförebyggande. Så kör ni alternativt har ni gjort något gott även för löpningen långsiktigt. Men visst, i längden måste ni springa för att bli bra på att just springa.

Alla löpare behöver komma över den där tröskeln i början då allt vad löpning heter är skitjobbigt. Jag har också varit med då det känts trögt ge sig ut i spåret i början av min lilla löparkarriär. Lösningen (tror jag ) blev att jag satte igång på allvar med löpandet på sommaren då vädret är lite gynnsammare. Nu har jag lyckats behålla konditionen över vintern (hyfsat) och har därmed inte det lika kämpigt med vinter/vår vindarna och regnet.

Endast registrerade medlemmar kan posta inlägg till forumet. Registrera dig här eller logga in ovan.