27 december 2010 kl 16:25
råkade ut för en överansträngning i ljumsken i somras. under några veckor kunde jag inte gå utan att det gjorde ordentligt ont.
använder cykeln som vardagstransport vilket jag fortsatte med då. i uppförsbackar där jag behövde trampa på gick jag istället. det var skönt att håla igång benen lite, stelnade lätt till annars varpå det gjorde ännu ondare. använde även zon gel rätt flitigt. tror inte det ger någon medicinsk effekt, men går man runt och har ont är det lätt att man går fel och får ondare eller ont någon annan stans.
när jag kunde gå utan att det gjorde ont började jag jogga i lugnt. ca 15 min kanske i luuugnt tempo. skippade då zon gelen för att kunna känna hur ljumsken kändes efteråt. tog basen i min ökning av träning i råd ag fick av en sjukgymnast efter överansträngning i knät ett år tidigare. det var att det är hur det känns efter passet som är avgörande, inte hur det känns under passet. om det efter ett pass inte kändes värre än innan kunde jag lägga på ca 5 min nästa pass. ökade lite snabbare än tänkt dock då jag var anmäld till midnattsloppet. var inte helt okej inför det, men ställde upp. gick ut i hyfsat tempo med tog mit förnuft till fånga då det gjorde lite ont och sprang loppet i behagligt tempo. stretchade ordentligt efteråt. dagen efter hade jag inte ont mer och sen dess har jag bara känt mig lite extra trött i ljumsken ibland.
lärde mig även (genom att prova) ungefär vilket tempo ljumsken klarade. så länge jag inte sprang snabbare än ca 5:20-tempo gick det bra. efter ca 5 min jogg stannade jag och stretchade, vilket jag även gjorde fler gånger om ljumsken kändes stel. funkade utmärkt. gav mig heller aldrig ut om jag inte hade ordentlig kraft i låret. enkelt att prova genom att hoppa på stället. gick det att göra med kraft lät jag mig springa, annars fick det bli vila.
slutsatser:
- aktiv vila funkade bäst för mig
- det är hur ljumsken känns efter ansträngning som är viktigast, inte hur det känns under (jag kunde springa, men efteråt kunde jag knappt gå).