14 juli 2010 kl 15:47
Den här diskussionen började med en 29-åring som skrev att han bestämt sig för att springa Stockholm Marathon på 150 minuter. En vuxen människa hade beslutat sig för att träna hårt. Låter inte som han blivit "hetsad" av nån.
Löpning är sporten. Löpning som människan är skapt för. Då varnas för skador, elände och jag vet inte allt. Det är ju liksom inte en livsfarlig sport. Jag hade nog bestämt avrått en som tränat thaiboxning ett par år i Sverige från att på ungefär 300 dagar träna och åka och gå en match mot den 100-rankade thaiboxaren i iThailand, det hade varit direkt livsfarligt med smalben, fötter, händer (med handskar visserligen) och armbågar mot ansiktet, överkroppen och benen.
Men vad ska hända David i den mycket hårda löpträningen? Skador av löpning? Inflammerad hälsena? Ont i hälen (hälsporre)? Ont i knät? Davids satsning kommer ju liksom varken ta livet av honom eller göra honom till invalid på något sätt.
Misstänker att jag placerats in i kategorin "ryggdunkarna". Kul benämning. Dessa ryggdunkare påstås inte veta vad det innebär med sån här träning.
Och det är helt riktigt. Personligen har jag ingen aning om hur hårt det ska tränas för 150 minuter på ett marathon. Jag springer i sån hastighet ett par kilometer på sin höjd. Sen är det jobbigt.
Men det är tyvärr så att ingen vågar tro (på löpning) och ingen vågar satsa för alla tror det är omöjligt. Då blir det som det blir också, inga löpare från Sverige i varken världs-eller Eorupaelit. Inställningen "Det går aldrig" är inte den effektivaste.
Så jag hoppas du klarar det, David. Du har helt rätt, det vore fullständigt meningslöst att försöka komma under 3 timmar på ett år.
"Ryggdunkarna fattar inte" sa nån smart. Nä givetvis inte. Men hur ska Olyckskorparna veta om det inte går om det inte görs ett försök?