23 maj 2010 kl 21:56
Sprang mitt andra varv (debut förra året), har varit skadad och sprang halvskadad nu. Värme tycker jag om men detta var lite i varmaste laget.
Men det var otäckt att se alla som kollapsat längs banan och det gjorde att jag kanske tog det lite onödigt lugnt.
Sprang på och samtidigt funderade på hur man känner att man är på väg mot kollaps.....springer man ena sekunden och det känns ok och sekunden senare så ligger man där eller kommer det smygande och har man då lite självinsikt och lyssnar på kroppen så kan man sakta ner lite och ta sig i mål?
Fick en mycket sämre tid i år men samtidigt fräsch efter målgång. Behövde inte gå en enda gång efter Götaplatsen och det är jag lite stolt över.
Men det skulle vara intressant att höra hur det känns innan en kollaps, för det är lite frusterande att springa och i onödan fundera på om man blir en av dom som tvingas bryta.