13 april 2013 kl 15:24
Mina tankar har varit till större del mot varvet senaste tiden.
Mycket tack vare varvet 2012 så fick jag blodad tand för löpningen och har nog för första gången i mitt liv lyckats träna så kontinuerligt och ihärdigt. Klarade det då på 2:08.33.
Mitt stora mål var att klara det 2013 på 1:40. Ganska rimligt kändes det som. I min iver att springa så var jag alltför ambitiös med mängden i en period. Tänkte att "jag springer sakta" så håller nog kroppen. I vintras så kändes det som man nästan stod på topp och jag var nästan god för att klara halvmaran då på utsatt mål. Ett löparknä kom som ett brev på posten vill jag nästan påstå och tills precis nyligt två månader senare så har jag äntligen kunna börja springa igen. Nu har man dock tappat så mycket uthållighet då jag inte hade motivationen att träna alternativt under skadeperioden. Snacka om att man har varit deprimerad när det är ett enda stort mål man har med sin träning och så grusas det..
Tänkte försöka få till ett långpass rätt snart för att se om knäet håller.
Men tiden kan man ju glömma,får försöka se detta år som ett tillfälle att försöka njuta av atmosfären och förhoppningsvis komma in under 2h iaf. Det är ganska så svårt att lägga prestation åt sidan trots allt. Så det är med blandade känslor man ser framemot varvet. Ska jag klara det, eller inte klara det. Om inte så får man väl tänka på att det kommer fler lopp.