Vi vet ofta vad som driver oss. Vad vi vill och varför vi tränar. För Johan var det i många år euforin vid målgång efter en maraton. Det var den kicken han sökte. Det var därför han tränade. Nu. Nu är det nåt annat. Loppet för loppets skull. För passagen vid mållinjen blir mer och mer: "Det var det, var är min medalj och banan?"
Kolhydrater är ett märkligt näringsämne. Vi kan faktiskt leva utan dem vilket inte är sant gällande fett och protein. Visst använder hjärnan och musklerna kolhydrater när du äter dem, men håller du dig med en kolhydratfri kost bildar kroppen istället ketoner som håller hjärnan vid liv.
Det senaste halvåret har jag tränat betydligt mindre än vanligt. Känslan av tillfredställelse, inte bara efter ett pass utan också under, har inte infunnit sig. Träningens terapeutiska verkan har uteblivit. Efter hand insåg jag att den spädde på min ångest i den livskris jag har gått genom och till viss del fortfarande befinner mig i.
Vi närmar oss midvintern även om snön fortfarande lyser med sin frånvaro. Korta dagar och mörka kvällar gör att man kanske föredrar att slita på gymmens löpband istället för att ge sig ut efter vägarna eller i skogen. Men det behöver inte vara så, rätt ekiperad kan även vinterlöpning vara något att längta efter.
London är inte en stad gjord för löpning. Trottoarerna är för smala och för fulla av turister, bankirer och studenter. Vädret är för regnigt och gör asfalten hal. Ljudnivån är för hög – polissirener, skrålande grabbgäng utanför puben och bråkande småbarn gör det närmast omöjligt att få någon ro i denna stad. London vill inte att du ska springa här. Ändå har jag sedan jag flyttade hit – det är över ett halvt år sedan nu – sprungit mer än någonsin.
Vaknar och känner en oerhörd vällust. Solen strålar igen efter gårdagens skyfall och värmen är inte lika påträngande längre som de senaste veckorna. Det är söndag och dags för långpass. På programmet står två timmars löpning med andra ord dryga två mil. Ligger kvar och funderar på vägval. Runda alternativt springa bortåt och hämtas upp någonstans?
Kort efter Etiopierns seger fick många av landets friidrottsklubbar sina egna barfotalöpare. I varje fall min egen, Tyringe IF:s friidrottssektion i norra Skånes skogsbygder. – Man får ett jäkelns bra grepp med tårna, sa pappa. Pappa hade bestämt sig. Han skulle bli en barfotalöpare.
"Kolla Cecilia! Hon tränade och åt nyttigt. Och ändå fick hon cancer". Hörde jag någon säga. Ja, det fick jag. Men det är inte mitt fel. Och det är ingenting jag skulle kunna gjort annorlunda. Trust me". Läkarna botade Cecilia. Men det var löpningen som räddade hennes psyke och min kropp.
– Vi anmäler oss till Prag halvmarathon och skickar ut en inbjudan till våra barn och syskon om att det är släktmästerskap, kommer mannen och jag på, och en halvtimme senare är det gjort. 19 personer nappar på idén - vi är plötsligt nio anmälda till loppet och resten följer med för att heja på, umgås och dricka en och annan tjeckisk öl.
Gay Glans tränade trots att han inte var riktigt frisk. Det gjorde honom väldigt sjuk. Idag skriver han om sina otaliga hjärtoperationer, sjukvården och sin starka längtan efter att få springa. Läs Gay Glans krönika här.
