Krönika- Du är inte 25 längre.
- Nej 62. Och?
Min läkare är fantastisk. Hans föregångare däremot diagnosticerade mitt förmaksflimmer som obotligt. Snabbt förliste träningen, vikten steg likt en väderballong. Var glad att du lever, sa överläkaren många år tidigare: Förkylning och löpning är farligt. Förutom att jag tvingades till upprepade el-konverteringar fungerade hjärtat utmärkt. Fram tills klanten diagnostiserade flimret som kroniskt.
Så här skall du inte behöva ha det, sa min nuvarande läkare, efter att flimret hade orsakat mig en stroke i centrat för koordination och balans. Kan du fixa det? Det kunde han även om behovet av el-konverteringar ibland blev nödvändiga.
För sju år sedan ökade behovet av konveteringar dramatiskt. Dags för en ablation, sa min läkare. Vi bränner bort det som stör. Det är värt ett försök. Jag är beredd att krypa ner i Vesuvius. Ablationen misslyckades och dödsångesten omfamnade mig. Vi gör ett nytt försök, sa läkaren. Det är väl dyrt? Inget du behöver oroa dig för. Jag vet, men på ett ungefär? Cirka 400 000.
Efter att en knapp miljon hade spenderats på mitt hjärta, utöver de tidigare miljonerna, såg det bra ut.
- Om jag ställer upp i Köpenhamn maraton, vad säger du då?
- Att det inte är nyttigt att springa så långt, däremot det du gör innan loppet.
Sen dess har jag löpt ett antal maror. Rädda sjukvården från klåfingriga politiker, tänkte jag skriva. Men eftersom detta inte är ett politiskt forum betonar jag istället vikten av en ”second opinion”. I annat fall hade jag suttit frånskild, fet och berusad i en etta med usla relationer till min familj; om jag ens hade levt.
- Jag menar bara att du inte behöver springa så långt för att må bra, svarade läkaren efter att jag bad honom utveckla vad han menade med att jag inte är 25 längre.
- Nej, men det är väl ofarligt?
- Jo!
- Då så; om det blir jobbigt nöjer jag mig med halva sträckan.
Han reste sig, tog skrattande min hand och sa; trevlig semester och lycka till.
Epilog. Några veckor senare drabbades jag av mitt första flimer på fem år. Löpningen är som livet, föränderligt. Framtiden är osäker, om jag tvingas till lung jogging utan extrema ansträngningar. Bättre än inget..
