KrönikaHelena har tränat i några år nu. Som så många andra fann hon enkelheten i löpningen när hjärnan behövde vila. Snart fann hon också kärleken till att tuffa på. Långpassen blev hennes grej.
När jag för en tid sen letade efter ett någorlunda foto på mig sa maken "Leta bland löparbilderna, där ser du lycklig ut!" Det säger en del om vem jag är och jag funderade över varför det blev så.
När barn nr 1 kom undrade vi vad vi höll på med innan. Plötsligt var vi tvungna att planera. Vem hämtar på dagis, och när får träningen plats? Sen kom barn nr 2. Gruppträning eller gym blev plötsligt ett helt företag. Med ett ljudfyllt arbete och två barn hemma snörade jag på mig löparskorna för att få lite lugn och ro. Lite egentid.
I början var det inga långa stunder men tankarna fick flöda fritt. Hjärnan slapp gå på högvarv och stressen rann av tillsammans med svetten. Snart bygde jag på. Rundorna blev längre och jag kände att min livsstil ändrades. Jag överraskade mig själv. Var det verkligen jag, som knappt orkat mig runt elljuset på 2,5km, som plötsligt gillade att springa milen?
Åren gick och snart kunde jag ha egentid oftare. Var bara telefonen med kunde jag sträcka ut. Med mer träning började tävlingar bli intressanta. Det ökade i sin tur motivationen att träna. Att klara av att springa en mil, höjdes till att klara halvmaran. Nästa mål blev Lidingöloppet och till slut även Stockholm maraton.
Långpassen var nyckeln till allt. Där fick jag min egentid. Där kunde jag bara vara och låta benen löpa. Där fanns bara jag och vägen framåt. När jag väl fått in det var de passen mitt bästa lördagsgodis. Bara att längta till nästa långpass var underbart.
All egentiden och alla kilometer omformade mig till en lugnare, tryggare och mer harmonisk människa. Ja, sådär lycklig som jag ser ut på löparfoton.
