ReportageJag är inte född löpare. Jag är inte ens uppvuxen med idrott. Skolgympan innebar att pojkarna spelade basket medan vi flickor gick runt och pratade. En misstänkt hjärtsjukdom var den sista droppen och det som satte stopp för mina eventuella idrottsambitioner.
Det har hänt mycket sedan mina skolår. Spola framåt 15 år.
Det var i slutet av november 2010 då jag satte mig ner på tåget till Alingsås, full av förväntan och hopp att detta skulle bli mitt livs längsta och härligaste löppass. Planen var att springa 5 mil hem till Göteborg tillsammans med några löparkompisar. Det längsta jag hade sprungit innan var 3 mil. Mitt realistiska mål var att springa längre än det, även om det bara var 1 km mer. Mitt mindre realistiska mål var att springa hela vägen. Medan jag satt på tåget och tittade ut genom fönstret tillät jag mig själv att visualisera hur jag anlände i Göteborg springandes efter 5 mil, trött men lycklig. Tänk om jag bara kunde...om lilla jag bara kunde!
Väl framme dröjde det inte länge förrän sju tappra löpare begav sig ut på äventyr. Det var en kall men solig dag. Vi sprang genom ett Alingsås som fortfarande låg och sov. Snart var vi ute på landet. Ängarna var täckta av snö, men några hästar var ute och solade sig ändå.
Vi lämnade bilvägarna och sprang på en oplogad, snöig stig i skogen. Det visade sig vara den tuffaste biten för min del, och vi hade inte ens sprungit 2 mil än! Omgivningen var dock otroligt vacker och hjälpte mig genom etappen: granar, fågelsång, en och en annan älg skymtade mellan träden.
Konversationerna avtog nästan aldrig. Vi pratade om allt möjligt: jobb, musik, lokalhistoria...och löpning, förstås. Det är underbart hur sju olika människor, med olika bakgrunder, intressen och personligheter kan finna gemenskap i just löpning.
Plötsligt insåg jag vad som höll på att hända. Efter halvmaradistansen och upp till 30 km hade jag hamnat i ett drömlikt tillstånd genom att prata med mina medlöpare. Men när jag väl blev medveten om hur långt vi hade kommit, började jag få känningar i knäna, i fötterna och i ryggen. Det var som en magisk gräns som jag hade passerat, en gräns som dock endast fanns i min hjärna. Med mina kompisars hjälp blev jag sporrad att fortsätta lite längre.
Jag blev belönad med Jonsereds vackra arkitektur och natur. Mina ben hade antingen tröttnat på att klaga och domnat bort eller så hade de piggnat till. Det var omöjligt att säga. Det var då strapatserna började. Man kan ju inte ha ett äventyr utan strapatser. Gruppen hade oavsiktligt delat upp sig genom att välja olika vägar till Jonsered och vi hade tappat bort varandra. En löpare fick avbryta och ta tåget hem. Två andra hade redan sprungit förbi. Jag var kvar med tre kompisar.
Efter 35 km simmade jag motströms, men viljan att ta mig till maratondistansen var nu stor. Jag kämpade med varje steg. En sak, förutom min tjurighet, förde mig vidare: jag visste att det skulle finnas en "vätskestation" i Partille. En löparkompis, som tyvärr inte kunde vara med och springa, ställde upp med varm choklad, kaffe och pepparkakor. Fastän min kropp hade börjat strejka, var detta en osjälvisk gest som gav mig krafter att ta mig till mål.
Maratondistansen passerades såsom i en dröm. Jag jublade reflexmässigt, mekaniskt, utan att känna det. De riktiga känslorna skulle komma senare, efter jag hade kommit hem och ätit och sovit, och vaknat till ett liv där jag, som en gång i tiden blev andfådd av att gå, hade sprungit nästan 5 mil. Det var det jag gjorde till slut, förresten. Jag tog mig till centralstationen i Göteborg till fots, 49,2 km och 6 timmar efter jag började springa. Det var det största och mest underbara äventyr i hela mitt liv. Men nästa gång springer jag längre!
